Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget. Så kan man beskriva situationen när Lufthansa behagade strejka och råna mig på chansen att delta i den påkostade lanseringen av M1-drivern borta i USA i förra veckan. TaylorMade gjorde dock vänligt nog ett besök här i Halmstad och tog med sig båda drivermodellerna, en fairwaywood, en hybrid och några järnklubbor (dock tyvärr inte den smidda varianten).

En riktig skönhet
Redan vid första anblicken blir man lite lätt imponerad. Till och med headcovern är snygg. Och drivern har ett riktigt snyggt huvud med vitlackad titan i kontrast mot den svarta kolfibern som är gjord i sju lager och har ett härligt djup med nästan en hologramkänsla. För utseendet får vi ge M1 toppbetyg - snyggare än så här har jag inte sett en TaylorMade sedan gamla Burner Bubble-tiden (och det var länge sedan!).

Konstruktionen med ett huvud i extremt tunt titan och en topp i kolfiber gör att TaylorMades tekniker kunnat flytta runt vikten och sänka tyngdpunkten samt ge möjlighet för inte bara ett utan två spår, en så kallad T-Track, där skjutbara vikter ger dig möjlighet att ställa in för mer draw eller fade samt att öka eller minska spinntalet med ända upp till 300 rpm. Som vanligt kan du också justera loftet.

Vi inledde med standardinställningar och trots hyfsade träffar så fanns det betydligt mer att ge efter lite pillande med vikterna och loftet. Högre launch angle och lite mindre spinn gav riktigt bra bollflykt med de NXT Tour-rangebollar som finns på Halmstad Golfklubb. En ProV1 som letat sig ned i hinken med bollar gav ännu skönare känsla och dagens bästa resultat för Johan så det kan vara en poäng att matcha boll till din sving också.

Svårt att missa
De bästa slagen var riktigt bra, men kanske var det mest imponerande hur bra de sämsta slagen var. Det var nästan svårt att missa grovt med nya M1. Visst, pull och push så gick bollen ut snett, men bollen skruvade sig sällan iväg särskilt mycket från startlinjen även vid de sämsta träffarna. Det är förlåtande så det förslår.

En annan poäng. Som är nog så viktig för mig och säkert även många av er. Den lät förbaskat bra. Till en början var jag inte så värst imponerad, särskilt inte av 460-drivern som hade en lite högre ton än 430-drivern. Men när vi gick ut ur studion och dess stenväggar och slog från grästee var det ett underbart ljud. Lite dovare, men en härligt solid känsla.

Om du ska prova ut en driver så ge M1 en chans. Med de många justeringsmöjligheterna kan du garanterat få till inställningar som passar dig. Och med det utseendet och det ljudet så lär du också gilla din klubba. Det lilla (eller stora) problemet är kanske priset. Nästan sextusen spänn vill TaylorMade att du ska hosta upp för en M1:a när den kommer till shopen i oktober. De bjuder då iofs på lite olika skaftalternativ utan extra kostnad, men ändå.

Ytterligare en liten skönhet
I bagen som TaylorMades representant släpade med fanns också lite annat godis. Mina ögon föll direkt på den M1-träfyra som jag faktiskt tyckte var ännu snyggare än drivern. Här finns bara ett spår med två vikter (som på R15-drivern) att justera draw/fade med och även loftet kan ställas in +/- 1,5 grader. Det skaft som satt i var regular flex, men bollen flög riktigt bra ändå – och när jag tog mitt TP-skaft från den SLDR-träfyra jag har i min egen bag så var det äkta kärlek. Den klubban var svår att lämna tillbaka.

Tyvärr är priset även här ett problem. TaylorMade har för sig att vi ska vara villiga att betala 3300 kronor för en fairwayklubba. Och det är iofs prisvärt för en klubba som (för mig) nästan skulle kunna fungera både som driver och fairwayklubba. Men ändå rätt magstarkt. Prisnivån sätts tyvärr efter valutakursen för pundet och det har ju dragit iväg till runt 13 kronor.

Även en liten hybrid fanns med i bagen, men den fick aldrig luftas. Varken jag eller Johan har någon större kärlek till hybrider med våran tendens att emellanåt tappa ut bollar åt vänster. Den var dessutom helsvart och inte särskilt imponerande till utseendet. 2799 är priset satt till och då kan du bara justera loftet.

Grafitskaft – i järnklubbor?
Mer intressant var kanske PSi-järnen som vi också fick provslå lite. Vi drog båda iväg massor av pärlor med de här järnen och det var imponerande vilken höjd och längd man fick även om man råkade träffa lite tunt. Jag slog nog en hel klubba längre med de här klubborna än mina egna två år gamla Tour Preferred MC.

Lite kul var det också att prova järnen med grafitskaft. Till en början var det en lite skum känsla, men när jag vant mig så var det ganska trevligt. Det var tillräckligt stabilt för att man skulle kunna gå på bollen rejält och bollträffen hur skön som helst. PSi Tour-järn fanns att tillgå, dessa kommer senare, men blir det nya järn så blir det nog en blandning av PSi och PSi Tour.

Smakar det så kostar det. Och det gäller tyvärr även järnen. De kommer först i november och kommer då att kosta elvatusen för sju sjärn (12500 med grafitskaft). När PSi Tour väl kommer (sannolikt kring jul) går de på osannolika 12500 kronor med stålskaft. Det ska bli intressant att se försäljningssiffrorna för TaylorMades grejer. De är bra, inget snack om den saken, men hänger folk med i den branta priskurvan?

Länkar