Irland är ett veritabelt paradis för linksälskare och Nordirland längst upp i nordöstra hörnet av den gröna ön är inget undantag. Här finns både världens högst rankade linksbana Royal County Down och den enda banan utanför brittiska fastlandet som stått värd för The Open. Nu är det återigen dags för världens bästa spelare att ta sig an Royal Portrush – i år med två nya hål, men samma fantastiska känsla och inspirerande vyer.

En Royal i ordets rätta bemärkelse
För att få kalla sig Royal måste en golfklubb ha kungligt beskydd och Royal Portrush Golf Club fick det redan 1892, bara fyra år efter att klubben grundades. 1929 ritade Harry Colt Dunluce links, som sedan stått värd för otaliga mästerskap. 1951 kom The Open till Nordirland, första och enda gången mästerskapet spelats på andra sidan irländska sjön och 2019 är det dags att se vem som kan göra om Max Faulkners bedrift och lyfta The Claret Jug.

För att få arrangera The Open, som tävlingen kallas, krävs ganska mycket. R&A ansåg inte att Royal Portrushs två avslutningshål dög för tävlingen – och man får ge dem halvrätt för gamla 17 var inte så dumt. Med marken som tagits från klubbens andra bana, Valley Course, har man lagt ut två helt nya hål, liksom gamla 17 och 18 ett par 5 och ett par 4.

För den som spelat banan några gånger är det betryggande att se att de nya hålen har samma känsla och själ som de gamla hålen. Dessutom är det första, sjuan, ett makalöst bra par 5-hål med massor av risk & reward-känsla hela vägen fram till det upphöjda greenområdet. Hålet efter är ett dogleg vänster par 4 där vindriktningen avgör om det sånär är drivbart eller ett tufft utslag till en tajt landningsyta och ett likaledes tufft inspel.

När The Open spelas här presenteras spelarna som brukligt med namn, representationsklubb och meriter. Som sig bör på en klubb i den här klassen möts också vanliga gäster på Royal Portrush av en distingerad gentleman som agerar starter. I skjorta, slips och kavaj presenterar han namnen i gruppen och det är inte utan att man känner sig lite mer viktig än man brukar på första tee.

Upp som en sol …
Om det är startern eller bara vanlig bonnröta är oklart, men i värmen och den svaga medvinden chockar mig själv, min caddie och mitt spelsällskap med birdie på ettan, eagle på tvåan och birdie på trean! Det är inte utan att jag funderar på om jag skulle försöka kvala in till The Open när jag noterat två ringar och en fyrkant på kortet, men därefter går det såklart utför – som det brukar.

Trots att scoren blir betydligt mer beskedlig när avgrundsdjupa bunkrar, slingrig ruff och hala greener tar ut sin rätt är det en fantastisk njutning att spela de härliga golfhålen. Femman är ett av de finaste, med greenen farligt nära klippkanten och vyer ut över havet och Dunluce Castle, men här finns inte ett enda dåligt hål – tvärtom är det genomgående hög nivå.

Ett besök i klubbens halfway house, kiosken efter nian, är inte heller så dumt. Mest för att det ser ut att vara ett ganska sjaskigt litet skjul, men när man kliver in är det ombonat och nästan lika fint som klubbhuset. I värmen passar en iskall Guinness perfekt, men gissningsvis säljs både en och annan värmande whiskey när vinden friskar i och det sedvanliga linksvädret kyler ända in i märgen.

Idel ädla golfhål
Inrundan består av idel ädla golfhål, och det kanske ädlaste av dem alla är det som numera är hål 16. Calamity Corner är ett par 3-hål där de flesta vanliga dödliga är tacksamma för ett par eller till och med en bogey. Den lilla och relativt kraftigt sluttande greenen ligger en bra bit högre än tee och över 200 meter bort – blåser det lite kommer även många av proffsen att få problem att göra par.

När The Open var här 1951 spelade sydafrikanen Bobby Locke, då en av världens bästa spelare, inte mot flaggan en enda gång. Han slog ett lågt slag bort från den djupa avgrunden till höger och hamnade i samma lilla svacka till vänster alla fyra dagarna, varifrån han puttade upp bollen och noterade fyra par. När också jag själv gör par från det som alltsedan dess kallats Locke's Hollow förstår jag hans taktik och gissar att den inte blir ovanlig i veckan som kommer.

De två avslutningshålen är sedan fortsättningen på den berg- och dalbana som inleddes på Calamity Corner. Hål 17 gör skäl för den beskrivningen med sin kraftiga utförsbacke i nästan alpin klass och är drivbart för långtslående. Det tuffa greenområdet gör dock att birdien långtifrån är någon självklarhet. Det kan dock vara skönt att ha en birdie i ryggen inför avslutningshålet.

Det som tidigare var hål 16 är faktiskt ett klockrent avslutningshål där allt kan hända. Dogleg höger med out of bounds rakt fram och vänster samt den vajande linksruffen och djupa pottbunkrar gör det här till ett riktigt bra och tufft par 4-hål där en ledning på ett eller två slag kommer att kännas väldigt bräcklig.

Makalös 61:a av 16-åring
Glädjen i att ha fått beträda det som i det närmaste är helig golfmark går inte att ta miste på när alla har stora leenden på läpparna i baren efteråt. På vägen upp till andra våningen imponeras vi inte bara av oljemålningarna och de många silverpokalerna från olika tävlingar som spelats här. Likaledes imponerande är Rory McIlroys scorekort från hans banrekord på 61 slag över den gamla banan (då bara 16 år gammal). Med de nya hålen gäller så klart inte det rekordet längre så han får väl helt sonika försöka göra nio birdies och en eagle igen …

Läs mer om det fantastiska turistmålet som den gröna ön utgör på Tourism Irelands sida och på Nordirlands turistbyrås sida.

/Foto: Mchael Broström och Håkan Wedin

Länkar