Lottodragningen har varit. Ingen ringer och meddelar att drömvinsten blivit min så det får bli den gamla vanliga snikversionen av lyxliv. Ett besök i paradiset utan spenderbyxorna behöver dock inte vara någon besvikelse – tvärtom erbjuder Sotogrande en lyxkänsla som förvisso kostar en del, men som också levererar långt utöver det vanliga!

En överstes dröm om jetset-livet
Historien om Sotogrande inleds i början på 1960-talet då den amerikanske arméöversten Joseph McMicking köpte upp landområdet längst västerut på solkusten, strax intill Gibraltar. Hans vision var att skapa en lyxig resort i den högre skolan, och fick till en verklig fullträff där jetset-folket trivdes som fisken i vattnet.

Med åren gick det lite utför, men när Sotogrande för några år sedan fick nya ägare i form av Sotogrande SA satsades nya pengar och man blåste nytt liv i området som nu utvecklats till en av Europas absolut lyxigaste anläggningar i sin klass – med segling, hästpolo, golfbanor i världsklass och en konstgjord sjö!

Kunglig inledning
Efter incheckning på Almenara Hotel, med sin egen 27-hålsbana som vi tyvärr inte hinner spela, är det dags att direkt rulla iväg i taxi till Real Clube de Sotogrande. Klubbhusets traditionella känsla och den utmärkta servicen matchar utmärkt den fina banan som är signerad Robert Trent Jones Sr. och stod klar 1964.

Sotogrande har en tydlig amerikansk känsla och det är gott om vatten i spel. Banan har dock lagts ut efter naturen och de vackra korkekarna, olivträden och palmerna kombineras med steniga områden på ett emellanåt ganska kuperat område där man måste välja klubba med omsorg. Routingen är bra, och här finns till och med en schysst kiosk efter nian.

Inbjudande och utmanande
Spelmässigt är banan inte så svår att ta sig runt eftersom det för det mesta finns en säker sida. För den som vill scora måste man dock ta sig an de många träd, bunkrar och vattenhindren som kantar banans annars ganska breda fairways. På det viset är Sotogrande därför både inbjudande och utmanande, och perfekt som första bana på golfresan.

De mjukt undulerade greenerna är snabba och fina, men kanske inte så glashala som man kunde befara. Tvärtom är det ganska lagom för en svensk golfare som gillar när det rullar, men inte är så van. Första och sista hålet är raka par 4-hål som dessutom är i princip helt platta och öppna – men utöver det har hålen sin egen karaktär och många av dem är som små konstverk.

Ryder Cup 1997
Nästa stopp är självaste Valderrama, Ryder Cup-banan från 1997. Här är det förstklassigt i alla delar – från den makalöst fina rangen med bollpyramider till layout, skick och servicen i klubbhuset. Efter att ha sett banan på tv många gånger är det nästan lika spännande att fundera på hur tourspelarna attackerat hålen som att själv försöka navigera mellan korkekarna på det kuperade området.

Jag har hamnat i dåligt sällskap den här dagen och mina unga spelkamrater menar att det ska vara vit tee och det blir en rejäl utmaning. Även gul kräver ett strategiskt spel, men här bak måste man också få ut bollen ordentligt från tee. Ryktet om Valderramas fantastiska skick är alls inte överdrivet och man skäms nästan när man slår upp en rejäl torva. Banan ska också avnjutas till fots – det är väl värt besväret för att verkligen kunna insupa atmosfären.

En dag där svingen sitter och man har lite känsla på greenerna är banan ändå inte omöjlig att scora på. Men kanske är det inte så viktigt att räkna par och bogeys (och lite birdies). Tvärtom är det roligare att ta sig an utmaningarna med en lite mer våghalsig attityd. På det fantastiska sjuttonde hålet är det dock layup som gäller eftersom respekten för greenområdet är för stor.

En egen strand
Efter rundan och en snabb lunch i det lilla caféet för gäster – medlemmarnas matsal kan vi bara drömma om, åker vi vidare till det enorma fastighetsprojektet La Reserva Club. Husen här finns i många olika prisklasser, från dyra till superdyra, många med vacker utsikt över såväl golfbanan som havet. Längst upp finns 12 specialdesignade hus av lika många världsberömda arkitekter, och här ligger prisnivåerna en bra bit över 100 miljoner.

Mest imponerande är ändå anläggningens nya projekt, The Beach, som är en konstgjord sandstrand med färskvattenpool och den intilliggande lagunen för vattensporter, hela 17 000 kvadratmeter stor! Här finns så klart också en restaurang, beach bar samt en enorm tennisanläggning.

Snabba greener och knasiga klubbval
När det så är dags att pegga upp på La Reserva tidigt den sista morgonen före hemfärd är det en i det närmaste religiös upplevelse att slå några puttar på övningsgreenen och se hur bollen tycks sväva fram. Valderrama i all ära, men frågan är om inte det ändå är snabbare greener här. Rangen med bollar i pyramider hinns inte med, i stället hoppar vi i golfbilarna och rullar ut på ettan.

Banan är signerad Cabell Robinson, som bland annat också ritat La Cala, Las Colinas och närliggande Finca Cortesin. Med relativt gott om plats och en tydlig layout utan trick kan man luras att försöka betvinga banan med kraft, men det kan vara klokt att ta det lite lugnt ibland eftersom misstag ofta straffas hårt. Inte alltid i form av en förlorad boll, men många gånger i en förlorad chans att göra par – eller till och med bogey ibland.

Med en placering i två dalar är det av förståeliga skäl ganska mycket upp och ned, och det är tacksamt att sitta i en golfbil i de värsta backarna. Det skulle dock inte vara några problem att gå om man tar sig tid och pustar ut lite innan man slår. Med en relativt kraftig vind och många hål antingen rakt med eller rakt mot vinden spelas hålen betydligt längre eller kortare än GPS:en i bilen antyder och det blir lite knasiga klubbval ibland.

Spanish hands
Den vackra miljön med fina träd och bildsköna bunkrar utgör hinder i mycket högre grad än vatten, och det som främst förhindrar en riktigt bra score första nio hålen är de inspel som hamnar på fel sida om hålet och där det trots oerhört försiktig puttning ändå flera gånger blir långa returer. När vi sedan kommer in efter nio och får en liten matbit och något att dricka kommer så en av resans absoluta höjdpunkter.

Klubben representeras av Manuel Pinero, som vunnit nio titlar på Europatouren och spelat i Ryder Cup två gånger. Han ska göra oss sällskap på inrundan och föreslår en bästboll där han tar mig under sina vingar mot två scratchspelare. En ovanligt bra bollträff och likaledes ovanlig portion tur gör att jag levererar ganska bra, och när Manuel uppvisar sina ”spanish hands” gång efter annan står vi till slut som segrare i den kanske mest spännande match jag spelat.

Kanske skulle man köpa ett hus?
Det är knappt jag hinner lägga märke till hur enormt fina hålen är på sista nio. Utrundan var alls inte dålig på något sätt, men de riktigt bra hålen är fler på vägen in även om det inte är så många fina vyer över havet här. En snabb lunch ackompanjerad av hisnande historier om Pineros tourliv blir en perfekt avslutning på en fantastisk resa till ett fantastiskt ställe. Sotogrande har verkligen levererat och det är inte utan att man ändå börjar fundera på om inte ett hus här hade varit en bra idé.

Foto: Michael Broström, Sotogrande S.A. Valderrama