Flandern är en intressant region i norra Belgien, med större självstyre än man kunde tänka sig i ett så litet land. För min del är det mest intressanta att man har egen turistorganisation som vill promota regionen med bland annat golf. Och här finns mycket som kan glädja en svensk golfturist.

Cykling, gourmet och golf i Oudenaarde
Efter ankomst till Bryssel och en liten titt på Europaparlamentet rullar vi iväg i en modern och komfortabel minibuss mot vårt första mål, Golf & Country Club Oudenaarde, en timme västerut från flygplatsen. Det här är en stad som utöver många historiska minnesmärken från första världskriget kanske är mest känd för cyklister som kämpat med den tuffa stigningen uppför Koppenberg i Tour de Flanders. Jag imponeras dock mer av det enorma slottet som fungerar som klubbhus, med en modern reception i källaren och en härligt historisk känsla i övrigt.

Den mysiga restaurangen har en stor terrass med utsikt över artonde hålet och serverar en riktigt bra fisk till lunchen. Det är tydligt att det här handlar mer om gourmet än vilken dagens rätt som helst. När vi peggar upp på Kasteel-banans första hål, med utslag över en damm mot en fairway kantad av enorma och gamla träd är känslan av slottspark mycket stark, och överlag är det en vacker parkbana med många riktigt bra golfhål. Det är mycket vatten i spel och flera greener vaktas även av välplacerade och estetiskt tilltalande bunkrar.

Det är bra att ha koll på sin skruv eftersom många hål har dogleg där det är bra att ligga på rätt sida. En attackerande stil är inte helt rätt här visar det sig när scoren ska summeras, men det är tydligt att längd från tee är en fördel när de långtslående inkasserar den G&T som vi spelat om. För egen del är det variationen som imponerat mest och främst då par 4-hålen som erbjuder många alternativ. Nian är ett tydligt exempel där det är lika stor (liten) chans att göra birdie med en vågad drive som med ett järn från tee och en längre klubba till det intrikata greenområdet. Vi hinner tyvärr inte med Anker-banan, men får berättat att även denna är en mer öppen parkbana där den mer bredslående får mer plats mellan träden.

Genialisk design och stor njutning
Nästa anhalt är Royal Antwerp, från 1888 och därmed Belgiens äldsta klubb och näst äldst på kontinenten. Det här är egentligen hela anledningen till att jag tog mig tid att åka hit trots ett lite för späckat schema. Efter en flytt från sin ursprungliga plats närmare Antwerpens stadskärna är banan nämligen utlagd på 1920-talet av min favoritdesigner, Tom Simpson, en engelsk gentleman vars banor är lika delar strategiska utmaningar och vackra konstverk. Ansedd som lite av ett galet geni var hans tanke också att lägga in ett ”i grunden roande, men dåligt hål för omväxling och en stunds mentalt lugn”.

Om här finns något dåligt hål så upptäcker vi det inte. Tvärtom är banan en ren fröjd från det korta första par 4-hålet till det avslutande böljande par 4-hålet med greenen ett stenkast från terrassen på klubbhusets baksida. Längs vägen får vi stifta bekantskap med tallar, ljungtäckta områden och vackra bunkrar som vaktar enastående greenområden.

”Det viktigaste med ett golfhål är att det ska antingen vara svårare än det ser ut eller se svårare ut än vad det är.” – Tom Simpson.

Här ska man egentligen lägga undan sin lasermätare, sin GPS och sin banguide. Simpsons genialiska design handlar om att försöka se och känna hålets själ. Eftersom det är första och kanske enda besöket blir det ändå lite bläddrande i banguiden och mätande av avstånd, men det kan inte förta glädjen som de många fina golfhålen ger. Bra slag belönas, dåliga slag straffas (lite lagom) och när vi efteråt sitter med en drink i solen är det svårt att få bort det breda leendet på läpparna.

Belgiska bombare och belgisk öl
När den egna talangen inte alltid räcker till kan man alltid bege sig till en tourtävling och se hur proffsen gör. Som av en händelse spelas Belgian Knockout på Rinkven International GC när vi är här så vi packar in oss i minibussen och rullar dit. VIP-pass och VIP-parkering känns lyxigt och det är relativt lite folk så vi kommer riktigt nära spelarna. Hemmafavoriten Nicolas Colsaerts är en av de bombande belgarna på plats och det smäller friskt när han slår.

När vi sett nog av belgiska bombare och de andra Europatourspelarna tog vi oss till Crowne Plaza Hotel som ligger i utkanten av Antwerpen, ironiskt nog på den plats där Royal Antwerp ursprunlgligen låg. I hotellets wellness-utbud finns en stor inomhuspool som jag tyvärr inte hann prova. Inte heller hotellets utbud av mat hanns med eftersom vi i stället tog en taxi in till Antwerpen för en rolig och lärorik kväll.

Det roliga består i att prova några lokala öl på ett litet hak i hörnet på det stora marknadstorget en bit från katedralen. Det lärorika är att få höra om Antwerpens riktiga historia och den uppdiktade. Den senare är mest intressant och handlar om hur hjälten Brabo konfronterade en jätte, kapade av hans hand och slängde den i floden Scheldt – och därifrån kommer också namnet, ”ant werpen” betyder nämligen just kasta hand.

Senaste kungliga banan
Royal Limburg från 1960-talet är en i sammanhanget relativt ny bana och fick inte sin kungliga titel förrän 2016. De 18 hål som Fred Hawtree lade på 65 hektar i ett naturskyddsområde är dock en klassiskt bra skogs- och hedbana med många riktigt bra golfhål. Enligt de som bedömer banor är den ofta omnämnd som en av landets bästa.

Vid besöket är det också lätt att hitta en rytm i svingen eftersom en ravefest pågår inte alltför långt från banan, och det dunka-dunka som erbjuds är inte helt tokigt faktiskt. Nästan så man går och hummar med i vandringen på fairway mellan tallar, bunkrar, ljung, enstaka vattenhinder och många riktigt fina greenområden. Underlaget i form av ren sandjord ger bra stuns på fairway och det är ingen dum idé att rulla fram bollen ibland.

Här finns också den bästa golfrestaurangen vi besöker den här veckan. En enorm charkbricka ställs fram som förrätt och köttbiten vi får till huvudrätt är så mör att det inte är någon överraskning när vi får berättat att det är äkta Belgian Blue. Eftersom vi är i Belgien är det lika lite överraskande att se en stor skål majonnäs ställas fram till de pommes frites som är tillbehör. Cappuccino och en créme brulée är en perfekt avslutning på en riktigt trevlig golfdag.

Var är bävrarna?
Nästa stopp är Beveren GC, precis intill en av kanalerna som går in till Antwerpens extremt välbesökta hamn. Det är riktigt mäktigt att se enorma fraktbåtar sakta glida fram mindre än en wedge från ettans green medan man försöker fundera ut linjen på det kort-korta par 4-hålet. Layouten på den här lilla niohålsbanan är under utveckling, men redan de hål vi får spela är väldigt njutbara och eftersom underlaget är ren sand blir det nästan som en linksbana.

Linkskaraktären förstärks ytterligare av vackert vilda former på bunkerkanterna, mjuka småkullar som styr undan bollen eller hjälper den på rätt spår samt pallisader och vajande gul strandråg som för tankarna till betydligt mer namnkunniga banor i Skottland eller på Irland. Trots läget intill kanalen är flera hål relativt kuperade och bara de medlemmar vi får med som sällskap gör att man hittar rätt linje på några av hålen.

Utmaningen slutar inte när man träffat green eftersom det är lurigt att hitta rätt linje och de mjuka unduleringarna gör att bollen gärna glider iväg lite extra om man slarvar. Hit känns det som att man måste åka tillbaka när renoveringen är klar. Både för golfens skull och för den varma gästfriheten och utsökta maten som serveras i den trevliga restaurangen på andra våningen i det lilla klubbhuset. Och kanske för att få svaret på den fråga jag glömde ställa – var finns bävrarna som klubben har i sin logga?

Drygt en kvart från golfklubben ligger Van der Valk Hotel i Beveren. De stora och fräscha rummen kompletteras med ett spa och två restauranger, den jag fick prova var riktigt bra och presterade en riktigt bra Gin & Tonic som fördrink och sedan en god belgisk öl till köttbiten som var sådär perfekt rosa. Asian Fusion-restaurangen hann vi inte med, men den såg mysig ut och en av gästerna jag talade med berömde den sushi hon hade fått.

Nationalarena – för golf eller simning?
Innan man checkar in väskorna på Zaventem i Bryssel kan den som inte fått nog av golf också passa på att ta en sväng till nya The National. Det här är en nybyggd anläggning i den högre skolan och inland links? Hed? Karaktär som för dagen erbjuder utmaningar inte bara i form av strategiskt placerade bunkrar, några enstaka träd och ganska tuffa greener. Solen lyser idag endast med sin frånvaro och regnet som kommer vågrätt träffar ansiktet som små nålar när man försöker spana in rätt linje. Hur mycket det blåste? Tja, jag är glad jag att fick syn på min golfbag när vagnen, trots låsta hjul, blåste in bredvid mig när jag skulle putta, och med hög fart var på väg mot vattenhindret bakom greenen.

Trots förhållandena är banan riktigt rolig att spela, och lite bra slag i medvinden ger rejäl längd medan härligt pressade slag i motvinden faktiskt jobbar sig fram till fairway och in på green. Förvisso med ett eller två slag däremellan även på par 4-hålen, men det får man ta. Bandesignern har gjort ett gott jobb med marken på den gamla galoppbanan och haft hjälp av en schaktmaskin som skapat dramatiska sluttningar intill hålen och det skulle inte förvåna mig om The National som stadiumbana får besök av tourspelare om inte alltför lång tid.

Nio hål får räcka den här dagen – allt är genomblött, vatten börjar samlas på greenerna och det är en ren fröjd att i stället ta en lång och varm dusch i det ombonade omklädningsrummet. En snabb lunch bestående av ytterligare en belgian blue-köttbit är en utmärkt avslutning på ett äventyr i Belgien. Den här gången faktiskt med bearnaise i stället för majonnäs till de friterade potatisklyftorna. Skönt att påbörja acklimatiseringen till Sverige redan här.

Foto: Golf in Flanders och Michael Broström

Länkar