Utan att egentligen veta något om Houston som golfresmål bokade jag en biljett och drog iväg till The Lone Star State för en vecka i mars. I bagaget hade jag slängt ned allt från underställ och mössa till shorts och badbrallor – men fick inte använt nåt av det.

Egentligen är Houston ett lite krångligt resmål eftersom man får tråckla lite med flygen för att komma hit – och det bästa jag hittade var via Heathrow i London, ökänt för att vara aningen slarviga med bagage vid flyganslutningar och vid landningen i Houston fanns bara bagen, ingen resväska.

Shop ’til you die
Som av en händelse är den amerikanska nationalsporten nummer ett just shopping och en sväng till en klassisk mall med ett enormt antal butiker lyckas jag nödhandla lite grejer. British Airways har lovat leverans av väskan dagen efter och min kortförsäkring täcker ju sånt här så jag är inte orolig. Till slut blev det en uppsjö påsar med kläder både till mig och familjen där hemma– allt är ju så billigt och det är reor och erbjudanden och jag vet inte allt. Kanske inte så konstigt att de shoppar tokmycket här.

Bilen jag hyrt den här veckan är en riktig bjässe, även med amerikanska mått mätt. En stor svart Chevrolet Suburban – en SUV med sju platser och ett enormt bagageutrymme – vilket är lite ironiskt med tanke på att jag ju bara har en väska att slänga in där.

Bilen är skönt gungig och sväljer de många ojämnheterna i betongvägbanorna bra, men det är inte utan vissa svårigheter jag klättrar in och ut eftersom jag har en dålig vänsterfot. Det är dock värt besväret att få sitta som en kung, högt över vägbanan och alla vanliga bilar runtomkring. Just när jag reflekterar över det här kommer så klart en pickup, av vilka det finns många, som är pimpad lite extra och har enorma hjul och karossen rejält upphöjd som en monstertruck. Nåväl – can’t win ’em all.

Shootout at Cinco Ranch
Första anhalten blir en ”enklare bana”, Cinco Ranch i västra Houston där en bekant brukar spela. Enklare betyder i det här fallet en anläggning i klass med relativt hög svensk standard och banan är en riktigt trevlig bekantskap. Här finns en del vatten och det är mycket närkontakt med husen runtomkring, men många av golfhålen är riktigt trevliga och greenfeen är prisvärd, bara drygt 40 dollar.

Jag ser massor av sköldpaddor, men de alligatorer som sägs finnas här syns inte till, sannolikt för att det så här i mars är lite tidigt. Ormarna har dock vaknat till i vårvärmen och det är därför inte tillrådligt att gå för nära dammarna och snoka efter sina förlupna bollar. Den svart-gula krabat vi får syn på i ett vattenhinder såg heller inte alltför vänlig ut.

Under rundan berättar min värd allsköns rövarhistorier om att alla i Texas har vapen – och gärna viftar med dem. Därför blir jag lite spak när killarna i bollen framför med en lite hård ton undrar om vi vill gå igenom. Jag svarar att vi inte har så bråttom, varpå de säger att ”då är det kanske lika bra att du slutar slå bollen dit vi står”. Jag får be om ursäkt och ser till att vänta lite extra de sista nio. Jag har ju bara mina fjorton klubbor och ingen puffra att försvara mig med om det skulle bli gunfight.

Barnsligt gott
Mars är normalt ingen sommarmånad i Houston, men vi möts av ett osedvanligt varmt väder och passar därför på att lägga oss i poolen hemma hos vår bekant. Det finns inte mycket som är så tillfredsställande som att svalka sig med en kall dryck medan man ligger i 30-gradigt vatten och tänker på de stackare där hemma som sliter med snöskottning och att skrapa rutor.

Maten i USA är ett kapitel för sig, och för mig som svensk är tacos på fredag så nära tex-mex jag kommit. Men här är det en helt annan grej. Bland de många kedjorna är Lupe Tortilla en av de bättre, men som något barnslig fastnar jag ändå för Los Cucos.

När fnittret lagt sig beställer jag in en ”guacamole at the table” och en servitör rullar fram en bänk där han preparerar ett par krämiga avokado med lime, tomat, lök och jalapenos. Det är gudomligt gott och passar utmärkt med en margarita eller min nya mexikanska favoritöl Modelo. Mer smak än vanlig lager och mindre kolsyra. Perfekt!

Howdy partner
Som av en händelse är det rodeo i stan. Houston Rodeo pågår i tre veckor och är mer som Superbowl än den kobingo jag trodde det skulle vara. Trots att det här inte är nåt jag trodde att jag skulle gilla så blir jag grymt imponerad av den mäktiga show som presenteras och de våghalsiga cowboys som tävlar.

Roping calves ser nästan behagligt ut i jämförelse med att rida på tjurar eller försöka hålla sig kvar på en vildhäst som gör allt för att kasta av dig. Ett besök på marknadsplatsen i den enorma mässhallen på andra sidan gatan får det också bli och jag faller för frestelsen att slå till på en cowboyhatt. Det är ju ändå Texas.

Den vita stetsonhatten för 5000 dollar är lite i överkant för mig så jag får nöja mig med vanlig filthatt för 70 dollar. Som visar sig vara på rea och för bara 40 dollar kan jag spatsera tillbaka in till rodeon iklädd en svart hatt som gör att jag nästan känner mig som ”a real Texan”. Showen lider mot sitt slut, och där kommer en grej jag skulle klara av – fårridning! Här är det fem-sexåringar som grabbar tag i ett ulligt får och försöker hänga kvar så länge de kan. De brett leende barnen vittnar om hur kul det är, men kanske skulle det vara måttligt roande för fåret om jag hade provat.

USA är bilens förlovade land, men med några öl och lite bourbon på rodeon får det bli en Uber i stället. För de som inte provat Uber är det ungefär som taxi, men allt fungerar via en app och det är riktigt smidigt. Dock är vi inte ensamma om att vilja åka så köerna gör ändå att det tar en bra stund innan det äntligen är dags att ta av sig hatten och lägga huvudet på kudden i rummet på enkla, men fräscha Hyatt Place nära George Bush Airport.

Amen Corner och mycket mer
När dagen gryr är det dags för oss att sätta tänderna i massor av kända hål. Vad sägs till exempel om TPC Sawgrass 17:e hål och hela Amen Corner? På Tour 18, strax norr om Houston har man förvandlat ett relativt anonymt markområde till en golfbana med idel ädel golfadel. Det är så klart svårt att bortse från att några detaljer saknas, men det är ändå kul att spela Harbour Towns avslutningshål, lilla 12:e hålet på Augusta National och det tuffa 18:e hålet på Dorals Blue Monster.

Trots att spelet inte stämmer till 100 % så kan man ändå dra sig till minnes tv-bilderna man sett från alla de här hålen – och inte många proffs skulle klå min enkla birdie på Bay Hills sjätte hål, där mitt inspel stannar en knapp decimeter kort i linjen. Förvisso en råtopp som precis klarar sig över vattnet, men hey – there are no pictures on the scorecard.

To Space and beyond
På Johnson Space Center en bit söder om Houston finns rymdhistoria så att det räcker för både en och två dagar. Tidig ankomst rekommenderas för köerna kan bli långa till bland annat den långa turen där bland annat kontrollcentralen som användes för Apollo-projektet och en zero G-tank visas upp.

En av Apollo-raketerna finns också uppställd i en enorm hall och det tar ett bra tag bara att gå runt den och imponeras av det enorma ingenjörsprojektet som i förlängningen placerade en människa på månen. Helt otroligt när man tänker på det. I de många utställningshallarna kan vi lära oss allt om rymdfarten från de första experimenten med rymdraketer till de pågående projekten där man planerar att resa till Mars.

Utanför hallen står också en Jumbojet med en rymdfärja på ryggen. Rymdfärjan Independence är en replika, men den är monterad på Nasa 905, en av de två 747:or som användes för att lyfta rymdfärjan till drygt fyra kilometers höjd och därmed agera språngbräda för astronauterna som skulle upp till den internationella rymdstationen.

Links – eller i alla fall nästan
Nästa golfäventyr är Wildcat Golf med sina två golfbanor. Här huserar många av Houstons proffsidrottare och för den som gillar kändisspotting (och har koll på amerikanska sporter) finns tillfälle att få en och annan autograf i klubbens grill room.

Den bana vi ska spela sägs ha karaktären ”inland links”, men innan vi kan undersöka den saken får vi vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Bollen framför oss består av två enormt långtslående baseball-killar, en något mindre atletisk herre och hans son. Skillnaden i spelstandard är inte stor – de är alla rätt kassa, men skillnaden i längd från tee (och ett gäng luftsvingar) gör att de väntar länge på att slå och sedan hackar sig framåt i sakta mak.

Det är riktigt skönt att den här dagen leverera ett ganska stabilt spel och därför snabbt få gå igenom och ha en nästan tom bana till förfogande. På flera hål har man fina vyer in mot Houston och den utlovade linkskaraktären är kanske inte riktigt något som imponerat på irländare och britter, men layouten är helt OK, med några lysande exempel på fina golfhål. Det är lite kuperat och golfbil känns bra i värmen, men här skulle man definitivt ha kunnat gå med golfvagn eller bagen på ryggen.

Burgare och dessert
Det är nästan ett måste att käka burgare när man är i USA och alternativen är nästan oändliga. Five Guys, som jag alltid gillat, är riktigt bra och deras chokladshake sådär härligt tjock. Bäst är dock ändå Fuddruckers som presenterar en måltid passande en kung. Ja, en kung som gillar hamburgare alltså.

Om det finns lite plats kvar efteråt är det inte fel med en klassisk amerikansk donut. Choklad är min favorit, men i USA finns otaliga alternativ så att alla ska kunna hitta nåt som passar. Även glass finns det gott om så choklad- och sockerchocken gör det lite svårt att sova. Som tur är visas en basketmatch på tv och med mitt obefintliga basketintresse i kombination med ungefär lika stora kunskaper om sporten kommer snart John Blund på besök.

PGA-tourbana – på riktigt den här gången
Sista anhalten på vår resa är också sista anhalten för proffsgolfarna innan de tar sig an Augusta National. Golf Club of Houston har haft en PGA-tourtävling i många år, men nu när Shell slutat som sponsor är risken att det inte blir så många fler. Vi har dock förmånen att få spela banan bara ett par veckor före tävlingen och skicket är sådär fantastiskt bra som man kan föreställa sig när en bana prepareras för världens bästa spelare.

Innan vi går ut laddar vi med en rejäl frukost i klubbhuset och kollar på minnestavlorna från alla proffs som varit här. När vi sedan tar golfbilen till rangen för att värma upp träffar vi Bennie Hughes, vår forecaddie. Han är 38, men ser ut som 28, har varit elitsoldat, oljearbetare och är scratchgolfare – men nu mellan jobb och hoppas få en bag när touren kommer på besök. Hur det blir med det vet vi inte, men han är en grymt bra caddie och gör hela skillnaden på en bana som ärligt talat är för svår för oss.

Ian Poulter spelade över 40 hål utan bogey när han i början på april vann här och bokade sin biljett till Masters. Jag gör dock bogeys och dubblar i en faslig fart och först när nervositeten lagt sig efter utrundan och svingen blir lite friare går det att på riktigt uppskatta vilken bra bana det här är. Det finns mycket plats och ruffen är förvånansvärt snäll, men det gäller att ha koll på inspelen eftersom greenerna är riktigt snabba.

När Bennie ger mig en high five efter drive-järnsju till några meter från flaggan på det tuffa avslutningshålet är det med viss bitterhet i sötman som jag inser att det nog dröjer tills jag får spela en så här fin bana igen. Och då är det ändå inte anläggningens finaste, menar Bennie. Den andra 18-hålaren här är enbart för medlemmar och den får vi inte komma ut på. Det är synd, för där kunde vi bland annat stött på Vijay Singh och andra proffs som har hus intill fairway där.

Smäller högt
På vägen till flygplatsen passar vi på att göra en sista aktivitet här i The Lone Star State. Beväpnade till tänderna – nåja, en revolver och en automatpistol – gör vi en så kallad gun range osäker. 357 Magnum är lite för mycket för en inomhusskjutbana och vi får nöja oss med .38 Special, vilket gör den stora revolvern mycket lättskjuten. Automatpistolens cal. 45 kickar mer och ger lite större spridning, men det är inte utan att man inser varför så många gillar vapen. Det är en skön känsla att ta ett djupt andetag, släppa ut luften till hälften, hålla andan och sedan krama avtryckaren när siktet är linjerat mot 10:an på tavlan.

British Airways har nu hittat min väska och lovar att den ska finnas i Köpenhamn när jag är tillbaka där. Som plåster på såren får jag för bara 500 dollar uppgradera mig till business class och kan sussa sött i en lie flat-stol över Atlanten. Det är dyrt, men en värdig avslutning på en fantastisk resa.

Texas, I will be back!

 

Länkar