För golfaren finns såklart massor av fina banor i direkt närhet till Dublin, men den här gången ska vi ta en titt på både Irish Open-banan och 2019 års British Open-bana. Och en linksbana som knappast lär vara särskilt känd bland det stora flertalet, men som definitivt är värt ett besök.

Motorvägen är stor och välskött och enda antydningen till gräns är en skylt om att vi nu är i Storbritannien och att GPS:en piper till och meddelar att nu är det miles per hour som gäller. När vägarna först blir allt mindre och sedan, när GPS:en tycks ha fått spatt, blir mer kostigar ökar oron. Men till slut, nästan fyra timmar senare, anländer vi till den lilla fiskebyn Portrush och ställer bilen vid vårt första boende.

Som hemma – fast bättre!
Blackrock House är ett nyöppnat så kallat Luxury Bed & Breakfast. Och det här är verkligen luxury på hög nivå. Det är bara några få rum och Nicola, som förestår Blackrock House, tar bättre hand om oss än mamma – och vi slipper också mammas tjat på att inte slänga grejer överallt.

När morgonen gryr är det en makalöst vacker vy över Portrush och havet med den uppåtgående solen i bakgrunden. Och efter en frukost i klass med vilket femstjärnigt lyxhotell som helst är vi sedan väl rustade inför första dagens golfupplevelse.

På vägen till Castlerock tar vi en liten sväng förbi Mussenden Temple och beundrar den bedårande utsikten från den lilla cirkelrunda byggnaden precis vid klippkanten. Det här är en av många sevärdheter på Nordirlands kust och vi har planer på att besöka ett par till längre fram.

Tar sig efter hand
Resans första runda spelas på Castlerock Golf Club, den utan tvekan minst kända av de tre klubbarna. Här finns utöver Mussenden Course även lilla Bann Course, en niohålare med delikata små linkshål som vi tyvärr inte får prova den här gången, men som att döma av de hål vi såg är värd ett återbesök i sig.

Banan inleds med ett fint linkshål, men därefter kommer några ganska platta och lite trista hål som gör att vi båda ifrågasätter beslutet att ta med Castlerock i vår resplan. Först när vi kommer längst bort och vänder tillbaka in igen tar sig banan ordentligt, och gör oss på bättre humör. Det korta sjätte hålet är en munsbit i medvind, men i motvind är det riktigt tufft med den lilla bäcken kort green och en perfekt inledning på en serie härliga linkshål.

Vilken njutning!
Det krävs bättre spel än det vi kan prestera för att scora, men vi njuter av varenda slag och varenda sekund. Till och med när lite regn blåser in vågrätt och bollen knappt tycks orka röra sig framåt är golfhålen så fina att man inte kan göra annat än njuta.

Castlerock inledde sin historia som niohålare i början på 1900-talet och blev 18 hål ett tiotal år senare när Ben Sayers, pro på North Berwick i Skottland, fick i uppdrag att rita en bana i klass med de största linksbanorna på den tiden. 1930 var Harry Colt i alla fall inofficiellt inblandad i en redesign som gjort banan till den storhet den är idag.

Det finns inte mycket som går upp mot att slå en riktigt bra drive. Och efter att sånär ha drivit tians green nedför backen och slagit drive-wedge in på elvan, 485 yards från vit tee, åker mungiporna upp ordentligt.

Härlig avslutning
Några lite enklare golfhål i mitten på inrundan övergår sedan till en avslutning i den högre skolan. Det sjuttonde hålet är ett par 5-hål som spelas nedför till en riktigt lurig green. Därefter avslutas banan med pricken över i – ett par 4 med dogleg höger där klubbvalet från tee är lika viktigt som på inspelet till den kraftigt upphöjda greenen precis intill klubbhusets panoramafönster. Det är föga överraskande att Castlerock kallas för en "dold pärla". För en pärla är det definitivt!

Efter rundan stärker vi oss med en sen lunch bestående av Bang Bang Chicken, någon form av asiatiskt kycklingspett med jordnötssås som är förvånansvärt gott. Innan vi beger oss hemåt blir det lite "after golf" där den stackare som kör får nöja sig med ett glas öl medan vinnaren kan läska strupen med en Gin & Tonic.

Värd att vänta på
Lite tid på soffan i vårt nya hem är sedan precis vad vi behöver efter en dag på golfbanan i hård vind. Till det en stärkande liten whiskey i Blackrock Houses "bar" med självservering och sedan är det dags att ta strandpromenaden till hamnen i den lilla fiskebyn Portrush för middag.

Det finns flera olika restauranger att välja på och vi tar den som sägs vara Darren Clarkes favorit, Ramore Harbour Bistro. Väntan är lång och först efter nästan en timme får vi ett bord och kan sätta oss till rätta och beställa. Och eftersom det kurrar rejält i magen blir det en T-benstek som när den väl kommer in visar sig vara väl värd att vänta på.


En Royal i ordets rätta bemärkelse
Nu är det äntligen dags att besöka juvelen i den krona som golfen är här. Royal Portrush Golf Club har varit en royal sedan 1892, bara fyra år efter att klubben grundats. 1929 ritade Harry Colt Dunluce links, som sedan stått värd för otaliga mästerskap – även British Open den enda gång tävlingen spelats på andra sidan irländska sjön. Max Faulkner vann tävlingen 1951 och 2019 är det dags igen.

För att få arrangera The Open, som tävlingen kallas, krävs ganska mycket. Royal Portrushs avslutningshål dög inte och därför har man tagit en del av marken från klubbens andra bana, Valley Course, och gjort två helt nya hål. De ser hur fina ut som helst, och det står flaggor i hålen, men vi får inte spela dem den här dagen (även om klubbens hedersmedlem, själv Open Championship-vinnare, Darren Clarke fått göra det – och enligt rapporterna älskade både par 4-hålet och par 5-hålet).

En extra piffig detalj här är den distingerade gentlemannen som är starter. I skjorta, slips och kavaj står han och läser upp namnen på spelarna så att man nästan känner sig som en tourspelare. Eller i alla fall som lite mer viktig än man brukar känna sig.

Upp som en sol …
För ovanlighetens skull är det soligt, varmt och inte särskilt blåsigt den här dagen. Och kanske är det därför jag chockar mig själv, min caddie och mitt spelsällskap med birdie på ettan och eagle på tvåan! Därefter går det såklart utför – som det brukar – men det är ändå njutbart att spela de härliga golfhålen. Femman är ett av de finaste, med greenen farligt nära klippkanten och vy mot Dunluce Castle i fjärran, men alla hålen är faktiskt riktigt bra.

Ett besök i klubbens halfway house, kiosken efter nian, är en stor upplevelse. Mest för att det ser ut att vara ett ganska sjaskigt litet skjul – men när man kliver in är det nästan lika fint som i klubbhuset. Klubbhuset, ja. Där trivs man – väldigt bra. Det är fräscht och modern, men med klassiskt snitt. Och så imponeras jag av McIlroys scorekort när han som 16-åring satte banrekord: 61 slag!

Calamity Corner
Inrundan består av idel ädla golfhål, och det kanske ädlaste av dem alla är det 14:e – som blir hål 16 när The Open spelas här. Calamity Corner. En djup avgrund till höger och kullar till vänster gör att precision premieras. Å andra sidan är det 180 meter svagt uppför och ofta in i vinden, så …

Hål 15 känns drivbart, med sin kraftiga utförsbacke, men ger ett lurigt litet halvslag in till en tuff green. Och nya avslutningshålet – hål 16 för oss – är ett riktigt bra och tufft par 4-hål där en ledning på ett eller två slag kommer att kännas väldigt bräcklig. Eftersom vi vet att de ska bort ger de två sista hålen en lite avslagen känsla, kanske ännu mer än de relativt anonyma hålen förtjänar.

Glädjen i att ha fått beträda det som i det närmaste är helig golfmark går inte att ta miste på när alla har stora leenden på läpparna i baren efteråt. Scoren summeras inte direkt till McIlroys 61. Inte ens om jag slutar räkna långt innan det nya avslutningshålet. Men vad gör väl det en sån här dag.

Svenska flaggans dag
När vi kört till kvällens enkla logi visar det sig att Bushmills Inn inte är så enkelt. Det är tvärtom ett urmysigt ställe som har den goda smaken att flagga för mig (som ju älskar svenska flaggan och har blågul bag och flaggan på mina golfbollar). Rummet ger lite Lost-vibbar, men maten är inte lost. En riktigt kulinarisk upplevelse levereras, och avslutas med en Gin Flight – tre olika gin med ett trevligt infoblad till. Bra slut på en bra dag!

Efter en uppfriskande morgonpromenad ned till vattnet vid Bushfoot Golf Club – där det tydligen är farligt att bada enligt en stor skylt –dubbelkollar vi att även frukosten är förstklassig. Sedan är det dags för nästa sevärdhet. Giant's Causeway består av udda klippformationer som sägs bero på vulkanisk aktivitet för miljoner år sedan. Men legenden är roligare.

"Finn McCool gillar inte skotske jätten Benandonner och kastar ut delar av kusten för att kunna gå torrskodd över och göra upp. Men när han ser hur enormt stor Benandonner är blir han rädd och springer hem till sin fru, som säger åt honom att lägga sig i sängen och dra på sig mössan. När den skotske jätten slår upp dörren och vill slåss pekar frun på Finn och säger att bara hon och deras lilla baby är hemma. Benandonner blir livrädd av tanken på hur stor jätten måste vara om babyn är sådär stor, och springer hela vägen hem".

Irish Open-banan
Den sista rundan här i Nordirland spelar vi på en av Portstewart Golf Clubs tre banor. Och inte vilken bana som helst utan Strand Course, där Jon Rahm förra året sopade hem sin första Europatourvinst. Ni som såg tävlingen på tv tror kanske att banan är enkel – men när vi spelar den i lite duggregn och hård vind är den allt annat än lättspelad.

De makalösa första nio hålen är byggda över och igenom sanddynerna intill havet och är så spännande och roliga att man nästan helt glömmer att fokusera på golfen. Tvåan och sexan är kanske de bästa hålen här – av helt olika anledningar. Det andra hålet är ett stentufft par 4-hål där den lilla greenen är svårträffad uppför backen. Sexan är ett riktigt kort par 3-hål där en wedge ofta räcker i medvinden, men missar man greenen känns ett par långt borta.

Sista nio är ärligt talat inte alls lika fina. Egentligen borde banan vändas så att man spelar de mest spektakulära hålen sist – för egentligen är hela banan en pärla, men det blir ändå svårt att uppskatta inrundan efter den urladdning man upplevt på vägen ut.

Hålen är ganska roliga och lite knasiga på sina ställen, som det andra av de två par 5-hålen i rad där man får nöja sig med en siktpinne för att veta vart man ska. När det friskar i lite extra blir det också onödigt att ens fundera på vad par är. Hål 17 och 18 är i princip lika långa på scorekortet, men det första kräver drive-spoon och en chipp upp till den upphöjda greenen medan en skönt drawad drive sånär rullar ända in på green på sista hålet. Links på hög nivå!

Hummer och getrumpa
Efter en trevlig pratstund med några medlemmar i det relativt nybyggda och mycket fina klubbhuset packar vi in grejerna i bilen och går till kvällens restaurang. Precis nedanför backen – på stranden faktiskt – ligger Harry's Shack.

Det är en spartansk byggnad och miljö, men maten – en nyfångad hummer med vitlökssmör – är precis sådär god som man alltid tänker sig att hummer ska vara. Det vita vinet till maten är okej, men en öl är alltid trevligt till chokladdesserten och vi hajar bara till lite grann när en Goat's Butt ställs fram.

När morgonen gryr ska vi dra vi vidare västerut. Det kan du läsa om i nästa researtikel här.

Länkar