Jag höjer på ögonbrynen när jag läser vart jag ska. 3100 Route de Bagnols en Forêt, Tourrettes. Min skolfranska är mer än lovligt rostig, men att det handlar om nåt i skogen förstår jag. Namnet på orten ger mig dock bilder av mindre smakfulla skämt, men mitt resmål, Terre Blanche är inget skämt. Tvärtom hyllas den här golfresorten ofta som en av världens bästa och därför gör jag mig omaket att beställa en dyr, men sval och välskött Uber-Renault i lyxklassen från flygplatsen i Nice och luta mig tillbaka en knapp timme.

Kostar det så smakar det
Färden går på slutet upp längs smala serpentinvägar och passerar några bergssjöar där den spegelblanka ytan skärs av en smal kajak. Stillheten är påtaglig och när jag anländer till receptionen är det just den känslan som jag får av Terre Blanche – och som också blir kvar under hela mitt besök. Här finns ingen stress och press, inget stök och inget oväsen. För de som har turen (och pengarna) att komma hit som gäster eller som köper ett hus är lugnet en bonus till den övriga lyxen.

Det är nämligen dyrt här. Väldigt dyrt. Men om man vänder lite på det gamla talesättet så får man verkligen säga att ”kostar det så smakar det”. Efter en kort åktur i en golfbil kommer jag till mitt ”rum” som är en fjärdedels lyxvilla och helt i klass med några av de största och finaste juniorsviter jag ibland blivit uppgraderad till. Lite flygförseningar och för mycket utforskande av boendet gör att jag får skippa lunchen och i stället kasta upp golfbagen på en golfbil för en eftermiddagsrunda på Château, den ena av de två Dave Thomas-signerade 18-hålarna här och med en prislapp på 180 euro.

Inga tricks – bara hög klass rakt igenom
Banan är varsamt utlagd i den vackra miljön med sköna höjdskillnader, mörka cypresser intill ljusare fairways och greener vaktade av kritvita bunkrar och välskötta vattenspeglar. Här finns inga tricks – what you see is what you get – och det man ser är bra och utmanande golfhål med stor omväxling. Perfekta utslagsplatser, fairways sådär lagom stunsiga och livliga att man får lite extra rull och greener som är så sammetslena, snabba och jämna att jag nästan får en tår i ögat.

Det sägs att andra hålet är banans signaturhål, ett par 3-hål som spelas uppför över en del vatten, men det är i mitt tycke ett av banans svagare hål och skönt att få överstökat tidigt. Bakom greenen på en av banans bättre par 5-hål finns också det magnifika slott som gett banan dess namn. En strategisk layup (som det heter när man inte vågar chansa över vattnet på andraslaget) ger en järnnia in till en tajt flagga kort höger. Två svarta svanar är tyvärr enda publiken när jag limmar inspelet och kan rulla i en lika kort som tillfredsställande birdie.

På sista nio hålen finns en del raviner som man måste navigera och några skarpa doglegs samt ett par riktigt smala avslutningshål. Eller – det känns i alla fall som att de är smala, men det kan teoretiskt sett bero på att jag vinglar lite av tee. Oavsett vilket så har banan 18 starka golfhål med den där perfekta balansen mellan utmaning och spelbarhet – där ett vågat utslag gör att man kan jaga flaggan och få större chans att göra birdie.

Jag råkar ha en bra dag på banan och kan inte utan viss framgång ta mig an några av de tuffare flaggplaceringarna. Det ger inte bara ett par birdies utan även en annan upplevelse i världsklass när jag missar greenerna. Det är nämligen när jag hamnar i några av greenbunkrarna som jag förstår varför Alex Norén ofta kom hit och tränade och spelade när han bodde i Monaco. Ett tunt pudrigt sandlager och en perfekt krispig botten. Att slå bunkerslag i såna förhållanden är något av det skönaste man kan göra med kläderna på.

Efter rundan kör jag också förbi anläggningens andra bana, Le Riou, och tar en titt på övningsområdet L’Albatros – som föga överraskande är riktigt imponerande. En stor range i flera nivåer samt spelytor där proffsen kan träna på alla de färdigheter de behöver på tourerna. Resorten har också ett prisbelönt spa samt många andra aktiviteter för sina gäster, men det enda jag hinner med i den sena kvällssolen är ett dopp i den varma och enormt stora infinity-poolen med vacker utsikt över de ståtliga bergen.

Vibbar av James Bond
Stärkt av en lång dusch byter jag om för aftonen och ångrar lite att jag inte packat ned smokingen. Inte bara för att Sean Connery en gång sägs ha ägt anläggningen utan för att jag är orolig för att sticka ut bland de mer förmögna gästerna på restaurangen. Men när jag slår mig ned på uteserveringen visar det sig att jag är en av få i skjorta och kavaj – och även om de jeans och T-shirts några av de andra gästerna har säkert kostar skjortan så är stämningen avslappnad och varm. Och maten är så klart i klass med resten av anläggningen – av högsta klass, men utan onödiga krusiduller.

För den som vill ha något mer fancy finns en lite mer avancerad kulinarisk upplevelse i resortens andra restaurang som har en stjärna i Guide Michelin och för kvällen är bokad av ett mindre sällskap som tycks fira något med tanke på de många champagnekorkar som smäller under den halvannan timme det tar mig att bli mätt på både maten och den härliga känslan. Återstår gör bara att krypa ned i den underbart mjuka sängen för några timmars sömn innan en (för) tidig avfärd från det som kan vara världens bästa golfresort.

/I bildgalleriet ovan finns några exempel på de undersköna vyer banan bjuder på, en titt på poolen och så klart den säng som utan vidare är den skönaste jag sovit i.

Länkar