Det är svårt att få för mycket av det goda. Efter några dagar i Nordirland (läs mer här) med bland annat spel på Royal Portrush, där British Open spelas 2019, är det dags att köra vidare. Inte hem, utan till ett nytt land. Vårt resmål är Sheephaven Bay i Donegal, ett county i norra Irland, men som tillhör republiken Irland.

Smalt och krokigt
Det är en ganska lång bilfärd och den tar mycket längre tid än GPS:en gissar på eftersom vägarna här är smala, krokiga och hastighetsgränsen – som används i beräkningen av rutten – i många fall känns dubbelt så hög som man vågar köra. Ett litet plåster på såren är de många makalöst fina vyer vi passerar med bildsköna kustlinjer och öppna landskap varierade med bergiga områden. Vägen har till och med döpts till Wild Atlantic Way av en smart marknadsförare.

Till slut når vi fram till vår första anhalt, Rosapenna Hotel & Golf Resort, med sina två banor, den klassiska Old Tom Morris-banan där några hål är från 1893 och den utmanande och moderna Pat Ruddy-banan Sandy Hills från 2003. Efter en god natts sömn och en utsökt frukost i den slottsliknande hotellbyggnaden ger vi oss ut på Sandy Hills, föga anande att vi här kommer att få oss en rejäl omgång i den värsta linksklassen när vinden friskar i mellan de mäktiga sanddynerna.

Ett riktigt konstverk
Inte ens de spektakulära vyerna över Sheep Haven Bay kan mäta sig med det konstverk som Pat Ruddy åstadkommit, där hålen är utlagda direkt i dynerna i stället för nedanför dem, som Old Tom Morris-banan. Vackra och bra golfhål gör det här till en upplevelse från start till mål.

De olika hålens utmaningar syns tydligt från tee och endast din egen färdighet skiljer en superb birdie från en nedslående dubbelbogey. De böljande dynerna ger intressanta höjdskillnader och en del rejält kuperade hål, och missar man ett utslag lite för mycket kan man få slå sitt inspel från en position ett tjugotal meter under greenytan.

I kontrast till de hisnande vyerna på Sandy Hills är några av hålen på den gamla Old Tom Morris-banan lite platta, men mer traditionella linkshål. Här har man gjort nio nya hål som är riktigt bra och klassiska linkshål. Det gör att de tidigare sista nio hålen, på det kuperade området på andra sidan vägen, nu är en träningsbana eller extra niohålare för de som inte fått nog.

Den värk i vaderna som orsakats av klättring upp- och nedför sanddynerna i jakt på förlupna bollar lindras med en stund i bubbelpoolen i hotellets SPA-avdelning. Efter uppklädning blir det sedan en sväng ned till hotellets ståtliga matsal för en utsökt trerätters middag. Ett par Guinness i hotellbaren och några snodda mintchoklad i en skål i salongen är en perfekt avslutning. John Blund låter sedan inte vänta på sig.

Linkspärla i toppklass
Efter en skönt långsam morgon med en överdådig frukost rullar vi iväg mot närbelägna Portsalon Golf Club. Här är det nästan som att komma till en landsortsbana i Sverige. Litet, mysigt och familjärt, med den skillnaden att banan har otroligt fina linkshål, både de moderna hålen längst ned mot stranden och de luriga och roliga 1800-talshålen på sista nio.

Portsalons andra hål, Strand, är ett ganska långt par fyra med Knockalla-bergen i fonden där man slår ut från en upphöjd tee och den våghalsige kan skära av hörnet över stranden. Hålet nämns ofta som ett av de bästa golfhålen på Irland, vilket får sägas vara ganska bra i så celebert sällskap. Sedan kommer pärlorna på lång rad där vinden styr klubbval och spellinjer mer än layouten och banguiden.

På inrundan är det mer kuperat och några av hålen känns lite inträngda, men så blir det naturligtvis när nio nya hål ska klämmas in på marken mellan byn och havet. Det hade varit mer njutbart att spela slingorna i fel ordning, men eftersom man inte kommer in efter nio hade det blivit en lång promenad ut från klubbhuset.

Innan vi lämnar Portsalon måste vi köpa en golftröja. Visst, garderoben är full med golftröjor hemma, men deras underbara logga är oemotståndlig – och vi får ett specialpris så det gräver inte alltför stort hål i plånboken.

36 hål i linkslandskap
Irish Open, som 2017 spelades på Portstewart, spelas i år på Ballyliffin Golf Club och det är inget underligt med det – här finns två banor som båda skulle utmana de bästa spelarna om vinden friskar i – men man funderar lite på hur publiken ska komma hit. Vi får köra ganska länge på de små vindlande vägarna innan vi äntligen rullar in på parkeringen vid det moderna och stora klubbhuset.

Vi inleder en tidig morgonrunda i lätt dimma och dis, men när solen bryter igenom ser vi att Old Links från 1973, delvis utlagd av Eddie Hacket och sedan renoverad av Nick Faldo i omgångar, är en riktigt fin linksbana med massor av fina hål där morgondaggen och solen presenterar vyer som gör att man nästan blir religiös.

Det är relativt platt, men på några hål får vi klättar upp och nedför rejäla sanddyner som ger ännu finare vyer och gör banan än mer intressant. Den medlem som går ikapp oss och slår följe med oss på inrundan är ovärderlig som guide och ger oss spellinjer som vi aldrig själva skulle gissat på. Scoren blir inget att yvas över och vi får hoppas på bättre tur efter lunch.

Som sig bör på den gröna ön serveras en magnifik pint Guinness till en utsökt fish & chips. Lätt stinna överväger vi att be om en golfbil, men hur farligt kan det vara att gå 18 hål till. Den tanken ångrar vi både en och två gånger under eftermiddagen.

Irish Open-bana
Fantastiska Glashedy Links, signerad Pat Ruddy och Tom Craddock öppnade 1995 och ska nu stå värd för Irish Open. Vi spelar långt innan den vässas för tourspelarna, men redan nu är den en riktigt tuff utmaning. På sedvanligt Pat Ruddy-maner är det sällan eller aldrig enkelt, men alltid njutbart att försöka kämpa sig till ett par eller en sällsynt birdie.

Banan är namngiven efter Glashedy Rock, en rund klippa som liksom Bass Rock på North Berwick är ett givet blickfång på många av hålen. Vilka hål som är roligast är naturligtvis en subjektiv bedömning, men banans par 3-hål är både spännande och utmanande, utan att därför vara alltför svåra – men tyvärr finns här bara tre stycken!

Femman har en väl inbunkrad green medan sjuan spelas hela 35 meter ned till greenen vid en damm, båda medellånga hål. Det fjortonde hålet, från en upphöjd tee och med Glashedy Rock vid horisonten, är dock juvelen i kronan med sitt fantastiska greenområde. Bättre designat par 3-hål får man leta länge efter.

Dold pärla
Sista linksbanan i nordvästra Irland är också den som är längst västerut och är sådär lagom okänd för att kunna kallas dold pärla. Narin & Portnoo Golf Club verkar till en början vara en ganska anspråkslös anläggning. De första hålen imponerar föga och känns lite som ängahål av det enklare slaget. Men när vi lämnar den platta ytan och börjar vår klättring upp och ned för de majestätiska sanddynerna blir det andra bullar.

Första nio avslutas med bättre hål i mer linksklass och sedan blir det linksgolf i den högre skolan med golfhål som är så bra att man knappt vill gå vidare till nästa utan i stället fortsätta spela dem om och om igen. Trots att den hårda vinden gör det omöjligt att scora är det hur roligt som helst. Och det är inte bara bra – det är också vackert så man nästan får en tår i ögat när solstrålarna glittrar på havet långt nedanför sanddynerna där vi knackar runt bollen med mycket chip and run och låga slag. Mycket finare än så här blir det inte!

Efter 16, ett litet korthål där jag startar bollen 10-15 meter vänster om green med en skön draw, men ändå knappt får bollen att stanna i höger greenkant, blir det återigen lite flackare mark och det är inte utan att man behöver hämta andan efter den parad av magnifika linkshål som presenterats. Det här var verkligen en passande avslutning på en linksresa i den högre skolan.

Fåntrattar i badmössa
Eftersom vi inte hinner tillbaka till ett flyg i Dublin kör vi halvvägs och tar in på Slieve Russel Hotel Golf & Country Club, ett herresäte som förvandlats till stort hotell med spa och tillhörande golfbana. Med en fånig badmössa – för sån är regeln –börjar vi med att mjuka upp kroppen i jacuzzin och simma några vändor fram och tillbaka i den härligt uppvärmda poolen.

Det är packat med folk, och några av gängen tycks vara svensexor och möhippor, vilket gör att stämningen i baren är hög. För hög för en trött golfare så det blir tidigt i säng efter en bra burgare och sedan upp tidigt för en golfrunda innan resan tillbaka till flygplatsen.

Magiskt vacker parkbana
Slieve Russels bana är något helt annat än de linksbanor vi pressat in under en händelserik vecka. Här är det i stället en klassisk parkbana, men det är inte alls dåligt. Tvärtom är det faktiskt riktigt skönt att kunna slå vanliga golfslag, att se bollen stanna på green och att inte behöva gå dubbelvikt mot vinden för att komma framåt.

Det är magiskt vackert när morgonsolen gör att daggen släpper och stiger upp som dansande älvor på greenerna i snedljuset. Hela banan är faktiskt vacker och känns som en slottspark – vilket passar utmärkt till det slottsliknande hotellet. Ett flertal kullar, så kallade drumlins – ett geologiskt fenomen från istiden – ger fina linjer och en del intressanta lägen.

Riktigt bra par 3-hål
Det är också passande att det är sista rundan för de många vattenhindren sväljer en del bollar. Signaturhålet, det trettonde, är ett par 5-hål runt en sjö och lockar oss att försöka nå in på två slag. Det går att nå, men att få bollen kvar på green visar sig vara svårare. Den stora behållningen är ändå banans par 3-hål som är omväxlande och kräver precision för att träffa green och känsla för att hitta linjerna fram till hål.

Efter en snabb dusch i den fräscha klubbhusdelen packar vi ihop grejerna och kör de två timmarna tillbaka till Dublin. Vägarna är stora och fina – betalda med EU-pengar – och vi pratar om den otroliga resa vi gjort. Det har varit en fantastisk upplevelse, men vi är rörande överens om att det är bättre att välja en avgränsad region, stanna på en plats och hellre spela färre banor fler gånger. Utöver de fantastiska storheter som ofta blir omskrivna finns även många pärlor i form av niohålare eller mindre kända artonhålare. Men det är en helt annan historia och får bli en helt annan artikel.

Länkar