Det börjar som vanligt med en idé, med en längtan att göra nåt annat en stund efter allt svullande i julmat och diverse släktingar som man umgåtts med i flera veckor. Spanien, Portugal, kanske Dubai eller Florida är alla bra alternativ, men varför inte göra något annorlunda? Kanske lite skön linksgolf på den gröna ön? Sagt och gjort.
Foto: Michael Broström, Jo Maes och County Louth Golf Club.

[English text courtesy of Google Translate (with some quick and dirty edits) at the bottom of the page]

Anrika Royal Dublin
När planet från Köpenhamn till Dublin landat strax efter 11:40 skyndade vi oss till bagagebandet där vi fick vänta en stund innan golfbagarna dök upp och vi kunde rulla mot resans första resmål, anrika Royal Dublin Golf Club med en krympande marginal till solnedgången 16:10.

Efter att ha snirklat oss fram till Bull Island och passerat ”the wooden bridge” småspringer vi upp på tee och ger oss ut på första rundan. Banan har tidigare sagts vara lite för platt och fått kritik för att den inte är lika intressant som många andra av de finaste linksbanorna. Med små medel har dock Hawtree Design gjort banan både bättre och mer intressant och det är hur kul som helst att få spela lite riktigt linksgolf där ”the ground game” ofta är ett bättre alternativ än ett högt slag.

Trots att vi stressat lite börjar det bli ont om dagsljus och när vi går ikapp en mer än lovligt långsam fyrboll hoppar vi från 13 direkt till 16 och får då glädjen att spela ett av banans roligaste hål. I medvinden är det här par 4-hålet drivbart, men så klart sväljs bollen av en av de djupa greenbunkrarna. Tack och lov blir det ändå en birdie som håller matchen vid liv in på de sista hålen. Till slut avgörs det i dunklet när en av våra motspelare langar ut två bollar på rangen och den andre missbedömer sin chipp. Bara att tacka och ta emot för den delningen!

Efter rundan beundrar vi de många tavlorna och minnessakerna i det fina klubbhuset. När vi svalkat strupen i den välbesökta baren på andra våningen får vi också en förevisning av medlemsrummet där Christy O’Connor brukade hålla hov. Herr O’Connor var sin tids Tiger Woods, en superstjärna som kunde göra saker med bollen som ingen annan kunde. Han ville dock inte flyga och missade därför många chanser att vinna stora tävlingar – men blev trots det invald i Hall of Fame 2009.

Airbnb, Uber och Horse & Hound
Det finns gott om boende att välja på i och omkring Dublin, men eftersom vi var två svenskar, en irländare och en belgare (det är inget Bellman-skämt – I promise) så valde vi ett trevligt Airbnb-boende i Artane, en bit norr om stan, med riktigt fräscha rum som alla hade egen toa och dusch. Det allra bästa var ändå läget – rakt över gatan från Horse & Hound, en skön pub för lokalbefolkningen där Guinnessen flödade!

Med uppstigning före tuppen och både en lång resa och en golfrunda i kroppen kändes det ganska lockande med ryggläge en stund, men då hade risken varit stor att det inte blivit någon middag alls. I stället blev det en Uber ned till Clontarf, lite fördrink i form av Guinness och en god rabarber-G&T på Connolly's – The Sheds, följt av en riktigt god middag på restaurang Prado runt hörnet.

Medelhavsgott
Den lagom moderna inredningen, mycket serviceinriktade personalen och utsökta maten gjorde att det relativt höga priset ändå kändes okej. Menyn hade ett medelhavstema och efter lite tapas, Jamon de Bellota Cebo Reserva, blev det Gambas Pil Pil till förrätt följt av en oxfilé som var perfekt grillad över öppen eld.

Allt var mycket gott och ackompanjerades av ett trevligt Rioja-vin, men det allra bästa som serverades på Prado var ändå den krämiga chokladfondanten som avslutade måltiden. Till sist fick det också bli en liten sängfösare i form av en Guinness på Horse & Hound – har man en pub som granne så får man ju utnyttja det.

Fantastisk gästfrihet på ett fantastiskt ställe
När vi anländer till The European Club möts vi av självaste Pat Ruddy. Den godmodige irländaren är före detta journalist och numera ikonförklarad bandesigner som bland annat jobbat med Irish Open-banan Ballyliffin och varsamt förbättrat många av Irlands fantastiska linkspärlor. 1986 tog han en helikoptertur och upptäckte det makalöst fina dynområdet i Brittas Bay, som på den tiden var en rejäl dagsutflykt längs småvägarna söderut från Dublin.

Efter sex års arbete öppnade så The European Club, en golfbana långt utöver det vanliga – inte bara för att den har 20 hål i stället för 18. Klubbhuset är förvisso inte så märkvärdigt, ”No one ever traveled to play a club house”, som Mr Ruddy själv säger. Desto mer imponerande är den nästan tropiska känslan med palmer och djungelliknande vegetation som man passerar på väg till första tee – eller porten till paradiset som en del säger. Det kostar förvisso en slant att spela här, men det får ändå sägas vara prisvärt med 120 euro vintergreenfee (en runda till inom sju dagar kostar 80 euro) på en bana som är i makalöst fint skick och rankas som en av världens bästa banor.

Innan vi går ut får vi också glädjen av att umgås en stund med Pat Ruddy i restaurangen, och lyssna på några av hans många historier med bland annat tips om hur man scorar bättre, ”just add one to the par of every hole – imagine how many birdies you’ll make” och en dikt som inleds med speltipset, ”piddle-piddle, down the middle”.

Infernaliskt svårt, men outsägligt vackert
Trots emellanåt ganska bra spel och försök att ”piddle-piddle, down the middle” så blir scoren inget att hänga i julgranen. De jämna och snabba greenerna är svårlästa och det var infernaliskt svårt att hitta linjerna och rätt längd om man hamnade på fel sida. Det trots att unduleringarna överlag var väldigt små.

Än värre var de många gapande bunkrarna med slipersförsedda kanter som svalde ovarsamt slagna bollar. Den enda boll som stannade på kanten gick knappt att slå utan risk för att falla baklänges ned i bunkern och till slut kostade det ändå ett slag. Nöjet är trots det enormt och en stor del av det är att försöka fundera ut hur Pat Ruddy lyckats göra så många hål till visuella lurendrejerier. Det är genomgående bra hål med egen karaktär och på många ställen så vackert att man måste ta en paus och bara stå och stirra med halvöppen mun.

De två extrahålen 7a och 12a är två fina par 3-hål där det senare är ett av banans finaste med den upptornande sanddynen bakom greenen och Irländska sjön till vänster. Här finns dessutom en hästskoformad green (hål 13) med en bunker i mitten och en green som är 127 yards lång. 127 yards! Bara greenen alltså. Bäst är kanske att den föga imponerande dammen på 18 förvandlats till en vindlande "burn" som passar betydligt bättre på den här linkspärlan.

Efteråt räknar jag igenom ammunitionen och ser att jag ”bara” slagit bort ett halvdussin bollar. Det är betydligt bättre än mitt förra besök på 90-talet. På femtonde hålet kom då Pat Ruddy körande i sin vanliga personbil och frågade, ”Hur går det?” När jag svarade att det gick sådär och att jag precis hade slagit bort min sista boll, men att jag ändå älskade varenda sekund av upplevelsen så langade han ut en plastpåse med hittebollar och önskade lycka till resten av rundan.

That would be bacon, sir
När vi parkerat bagarna fastnar vi i restaurangen och värmer oss med en god grönsakssoppa. Killen i restaurangen är en pratglad gentleman som varit medlem här nästan sedan starten och valde att hoppa av sitt välbetalda jobb när han tappade sugen. Pat Ruddy anställde honom på fläcken och han har varit kvar sen dess – liksom varenda greenkeeper på banan. Pat Ruddy anlitade lokala förmågor för att hjälpa honom bygga banan och alla utom en, som tyvärr gått bort, är kvar än idag.

Bland de många historier vi får lyssna till är en av de bättre om den amerikan som föga imponerad av det enkla klubbhuset frågade vad som fanns att äta. Bacon-mackan på menyn tycktes tilltala honom och han frågade vad de hade i den. ”That would be bacon, sir”, blev svaret. På en vägg finns också Tigers scorekort från den gång han var här 2002. 67 slag, fyra under par, står sig än idag som banrekord från championship tee – och det inkluderar inte den birdien han gjorde på ett av extrahålen.

Den nya motorvägen gör att The European Club numera är ganska lättillgänglig och eftersom vi hade gott om tid beslutades det att vi skulle besöka en annan irländsk pärla: Temple Bar! Det här är Dublins turistkvarter och en lördagkväll finns här en uppsjö av människor som passar på att njuta av live-musik på någon av alla pubar eller något gott att äta på de många restaurangerna.

Hål i väggen och pubrunda
Efter en snabb och smidig resa med DART, Dublins pendeltåg, och en kort promenad från Tara Street Station hamnade vi på en mycket liten indisk restaurang. I princip ett hål i väggen, med plats för kanske ett tjugotal sittande gäster. Den glada och pigga indiska tjejen som serverade gjorde det med bravur, förklarade vad de olika rätterna var för något och tipsade om olika kombinationer där de starkaste rätterna balanserades med mildare och vilka tillbehör som passade till.

Efteråt gick vi, glada och mätta, runt och tittade på spektaklet samt turistade på riktigt. Prutningsförsöket på en fin julgranskula med Guinness-tema gick dock uselt eftersom tjejen i kassan menade att det visst borde vara lite rea så här första helgen i januari, men att hon bara jobbade där och inte kunde slå av på priset. Desto bättre gick det på den efterföljande pubrundan där den ena Guinnessen efter den andra rann ned och man fick en pint gratis om man köpte den första till priset för två.

Som brukligt numera – är man stamgäst så är man – får det bli en nattfösare på Horse & Hound. Den dubbla G&T som ackompanjerade Guinnessen var så här i efterhand ingen lysande idé, men vad fasen: man lever bara en gång.

Vinden friskar i
Resans sista runda spelades på County Louth Golf Clubs Baltray Links, och efter två dagar i riktigt fint väder med ganska svaga vindar hade det blåst upp rejält och det var rejält utmanande trots att det här är en betydligt mer öppen och förlåtande bana från tee. Bakom layouten står flera designers sedan grundandet 1892, men störst inflytande har min favoritdesigner Tom Simpson haft – och det märks på de många fantastiska golfhålen!

Till skillnad från många traditionella linksbanor går inte hålen ut och tillbaka utan i stället runt i två loopar så att man hela tiden måste fundera på vindriktningen. Korthålen här är väldigt vackra, men ack så giftiga. Tyvärr fick vi inte spela till banans kanske finaste greenområde på hål 17, designat av danske Philip Spogárd. Å andra sidan är inte det ursprungliga hålet mycket att klaga på heller.

Banan är en visuell njutning trots att det är relativt små höjdskillnader och Irländska sjön mestadels döljs av dynerna längs med vattnet. Det gula och vajande strandgräset i ruffen utgör en fin kontrast till gröna fairways och greener. De vackert torvade bunkrarna har enligt medlemmarna gjorts lite mindre straffande de senaste åren, men hamnar man i en fairwaybunker fanns ändå inga tankar på att göra annat än att försöka ta sig ur den.

I den hårda vinden blir det också väldigt intressanta klubbval – en pressad järnsexa kan gå 140 meter medan en drive som man slår upp lite kan flyga hur långt som helst och sen rulla vidare en bra bit på fairway. När man väl tagit sig upp på green börjar dock problemen på allvar. Så här snabba greener den femte januari ger en alldeles för defensiv puttrörelse och först på sista greenen slinker en putt i – förvisso bara för par, men i alla fall för seger i köpenhamnaren. Alltid något.

Trötta, men glada, trampar vi sedan in i klubbhuset och får höra att köket bara tar beställningar fem minuter till. En snabb blick på menyn gör dock att ingen betänketid behövs – Chicken Kiev är det inte ofta man erbjuds och det är oändligt gott med panerad och friterad kyckling serverad med ett krämigt potatismos och nästan (men bara nästan) onödigt mycket vitlökssmör. Gott!

Passa på att njuta av linksgolf vintertid!
När det så är dags att summera en fantastisk långhelg finns bara en sak att säga: Passa på att njuta av linksgolf även off-season. Det är gott om plats på banorna, priserna är rimliga och med uppåt 6–8–10 plusgrader är det inga problem att spela även i januari om man bara håller sig varm med en vindjacka och en mössa.

Sláinte!

English text courtesy of Google Translate (with some quick and dirty edits):
[Travel] Winter Golf de luxe - Three links delights in Ireland

For those who can't do without golf in the winter, the most natural thing is to go to Spain or Portugal. A little more odd is Dublin as a destination in January - but it is a fantastic destination for a slightly chilly winter golf trip, especially when you get to play three wonderful links delights.

It starts as usual with an idea, with a longing to do something else for a while after everything was sweltering in Christmas food and various relatives who had been hanging out for weeks. Spain, Portugal, maybe Dubai or Florida are all good alternatives, but why not do something different? Maybe some nice links golf on the green island? Said and done.

Royal Dublin
When the plane from Copenhagen to Dublin landed shortly after 11:40 we rushed to the luggage strap where we had to wait a while before the golf bags showed up and we could roll towards the first destination of the trip, enriching Royal Dublin Golf Club with a shrinking margin until sunset 16:10 .

After rolling around to Bull Island and passing "the wooden bridge" we jump on the tee and head out on the first lap. The course has previously been said to be a little too flat and has been criticized for not being as interesting as many other of the finest links courses. With small means, however, Hawtree Design has made the course both better and more interesting and it is as fun as it is to get to play some real links golf where "the ground game" is often a better alternative than a high blow.

Even though we are a little stressed, daylight starts to hurt and when we catch a more than legally slow four-ball we jump from 13 straight to 16 and then get the pleasure of playing one of the course's most fun holes. In the tailwind, this par 4 hole is drivable, but of course the ball is swallowed by one of the deep green bunkers. Thankfully, there is still a birdie that keeps the match alive in the final holes. In the end, it is decided in the dark when one of our opponents throws two balls at the rank and the other misjudges his chip. Just to thank and receive for that sharing!

After the round we admire the many paintings and memorabilia in the nice clubhouse. As we cool down the throat in the well-frequented bar on the second floor, we also get a preview of the member room where Christy O'Connor used to hold court. Mr O'Connor was his time Tiger Woods, a superstar who could do things with the ball that no one else could. However, he did not want to fly and therefore missed many chances to win major competitions - but was nevertheless elected to the Hall of Fame in 2009.

Airbnb, Uber and Horse & Hound
There is plenty of accommodation to choose from in and around Dublin, but since we were two Swedes, one Irishman and one Belgian (it's not a Bellman joke - I promise) we chose a nice Airbnb accommodation in Artane, a little north about the town, with really fresh rooms that all had their own toilet and shower. The best part was the location - right across the street from Horse & Hound, a nice pub for the locals where Guinnessen flowed!

Rising before the dawn and a long journey and a golf round in the body, it felt quite tempting to lie down for a while, but then the risk had been great that there had been no dinner at all. Instead, there was an Uber down to Clontarf, a little drink in the form of Guinness and a good rhubarb G&T at The Sheds, followed by a really good dinner at restaurant Prado around the corner.

Mediterranean deliciousness
The modern decor, the very service-oriented staff and the delicious food made the relatively high price still feel okay. The menu had a Mediterranean theme and after a little tapas, Jamon de Bellota Cebo Reserva, Gamba's Pil Pil became an appetizer followed by an beef fillet that was perfectly grilled over an open fire.

Everything was very tasty and accompanied by a nice Rioja wine, but the very best served at Prado was still the creamy chocolate fondant that finished the meal. Finally, it also had to be a small nightcap in the form of a Guinness on Horse & Hound - if you have a pub as a neighbor then you must use it.

Fantastic hospitality in a fantastic place
When we arrive at The European Club, we meet Pat Ruddy himself. The good-natured Irishman is a former journalist and now iconic band designer who has worked with the Irish Open course Ballyliffin and carefully improved many of Ireland's fantastic links beads. In 1986 he took a helicopter ride and discovered the unbelievably fine dune area in Brittas Bay, which at that time was a hectic day trip along the small roads south of Dublin.

After six years of work, The European Club opened a golf course far beyond the ordinary - not only because it has 20 holes instead of 18. The clubhouse is certainly not so remarkable, "No one ever traveled to play a club house", which Mr. Ruddy himself says. Even more impressive is the almost tropical feel of palm trees and jungle-like vegetation that one passes on the way to the first tee - or the gate to paradise as some say. It certainly costs a lot to play here, but it can still be said to be affordable with 120 euros winter green fee (a round to within seven days costs 80 euros) on a course that is in unbelievably fine condition and is ranked as one of the world's best courses.

Before we go out we also get the pleasure of spending some time with Pat Ruddy in the restaurant, and listen to some of his many stories including tips on how to score better, "just add one to the couple of every hole - imagine how many birdies you'll make "and a poem that begins with the play tip," piddle-piddle, down the middle ".

Infernally difficult, but unbelievably beautiful
Despite the occasional pretty good games and attempts to "piddle-piddle, down the middle", the score becomes nothing to hang in the Christmas tree. The smooth and fast greens are difficult to read and it was infernally difficult to find the lines and the right length if you ended up on the wrong side. That despite the fact that the undulations were very small overall.

Even worse were the many gaping bunkers with grinding edges that swallowed carelessly beaten balls. The only ball that stayed on the edge was barely able to hit without the risk of falling backwards into the bunker and in the end it still cost a hit. The pleasure is nevertheless huge and a large part of it is to try to figure out how Pat Ruddy managed to make so many holes for visual scams. It is consistently good holes with its own character and in many places so beautiful that you have to take a break and just stand and stare with half open mouth.

The two extra holes 7a and 12a are two fine par 3 holes where the latter is one of the finest on the course with the thinning sand dune behind the green and the Irish lake to the left. There is also a horseshoe shaped green (hole 13) with a bunker in the middle and a green that is 127 yards long. 127 yards! Just the green. Perhaps best is that the unimpressive dam of 18 turned into a winding "burn" that fits much better on this link bead.

Afterwards, I count through the ammunition and see that I "just" dropped half a dozen balls. It's significantly better than my last visit in the 90's. At the fifteenth hole, Pat Ruddy came driving in his regular passenger car and asked, "How's it going?" When I replied that it went that way and that I had just knocked my last ball, but that I still loved every second of the experience so longed for he pulled out a plastic bag with hit balls and wished good luck for the rest of the round.

That would be bacon, sir
When we park the bakers we get stuck in the restaurant and warm ourselves with a good vegetable soup. The guy in the restaurant is a talkative gentleman who has been a member here almost since its inception and chose to quit his well-paid job when he lost his temper. Pat Ruddy hired him on the spot and he has been there ever since - as was every greenkeeper on the track. Pat Ruddy used local skills to help him build the track and everyone but one, who sadly passed away, is still alive today.

Among the many stories we get to listen to is one of the better ones about the American who was unimpressed with the simple clubhouse asked what was there to eat. The bacon sandwich on the menu seemed to appeal to him and he asked what they had in it. "That would be bacon, sir," was the reply. On one wall is also the Tigers scorecard from the time he was here in 2002. 67 strokes, four under par, still stand today as a track record from the championship tee - and that does not include the birdie he did on one of the extra holes.

The new motorway now makes The European Club quite accessible and since we had plenty of time it was decided that we would visit another Irish gem: Temple Bar! This is Dublin's tourist district and on a Saturday night there is a plethora of people who will enjoy enjoying live music in any of the pubs or something to eat at the many restaurants.

Holes in the wall and pubic round
After a quick and smooth journey with DART, Dublin's commuter train, and a short walk from Tara Street Station, we ended up at a very small Indian restaurant. Basically a hole in the wall, with room for maybe twenty guests. The cheerful and studious Indian girl who served did it with good cheer, explained what the different dishes were for something and hinted at different combinations where the strongest dishes were balanced with milder and which accessories suited.

Afterwards, we walked around, happy and satisfied, and looked at the spectacle and toured for real. The bargaining attempt on a nice Christmas tree with a Guinness theme, however, went awry as the girl at the checkout said that there should certainly be some sale this first weekend in January, but that she only worked there and could not beat the price. All the better it went on the subsequent pub round where one Guinness after another ran down and you got a pint for free if you bought the first one for the price of two.

As usual now - if you are a regular guest then you are - it must be a nightcap at Horse & Hound. The double G&T that accompanied the Guinness was thus not a brilliant idea in retrospect, but what the heck: you only live once.

The wind is strengthening
The final round of the trip was played at County Louth (Baltray) and after two days in really nice weather with rather weak winds it had blown up a lot and it was really challenging even though this is a much more open and forgiving course from the tee. Behind the layout are several designers since its founding in 1892, but my favorite designer Tom Simpson has had the greatest influence - and this is evident in the many fantastic golf holes!

Unlike many traditional links courses, the holes do not go back and forth but instead in two loops, so you always have to think about the direction of the wind. The short holes are very beautiful, but oh so toxic. Unfortunately we were not allowed to play what is perhaps the course's finest green area on hole 17, designed by Danish Philip Spogárd. On the other hand, the original hole is not much to complain about either.

The course is a visual delight despite the relatively small elevation differences and the Irish sea is mostly hidden by the dunes along the water. The yellow and wavy beach grass in the ridge is a nice contrast to green fairways and greens. The beautifully revetted bunkers have, according to the members, been made a little less punitive in recent years, but if you end up in a fairway bunker there were never any thoughts of doing anything other than trying to get out of it.

In the harsh wind there will also be very interesting club choices - a pressed iron six can go 140 meters while a drive that you throw up a little can fly as far as possible and then roll a good bit on the fairway. Once you get up to the green, however, the problems begin seriously. Such fast greens on January 5th causes defensive putting and only on the last green a putt slips in - only for a par, but at least it was for victory in the match. Always something.

Tired, but happy, we then step into the clubhouse and hear that the kitchen only takes orders for five more minutes. A quick glance at the menu, however, means that no reflection time is needed - Chicken Kiev is not often offered and it is infinitely delicious with breaded and fried chicken served with a creamy mashed potatoes and almost (but only almost) unnecessarily much garlic butter. Delicious!

 

Länkar