När TaylorMade M1 lanserades i höstas var jag inbjuden till det nästan halleluja-liknande eventet i USA, men Lufthansa behagade strejka så jag kom aldrig iväg. Därför blev jag glad när TaylorMades Johan Lindskog förbarmade sig och gav mig chansen att först se drivern live, som vi rapporterat om tidigare, och sedan även få en rejäl utprovning för att hitta de specifikationer och inställningar som passar mig.

Och det ska sägas direkt – det här är ingen klubba som du bara plockar på hyllan och går ut och spelar med. Eller ... det är det kanske, men med till visshet gränsande sannolikhet finns det mycket att göra för ditt spel med ett skaft som passar dig, ett loft som passar dig, en draw- eller fade-tendens som passar dig och mer eller mindre backspinn för att maximera din längd. Allt detta kan du få hjälp av genom att gå till en utprovare när du ska köpa en M1:a.

Högljudd skönhet
Men låt oss först börja med det som i mitt tycke är det viktigaste med all golfutrustning. Passar M1 ögat både i bagen och när du står över bollen. Där är svaret ett otvetydigt ja. TaylorMades designers har verkligen fått till en fullträff! Jag föll pladask vid första ögonkastet och det har klickat ända sedan dess - både av kärlek och när jag skruvat och knåpat med alla inställningar. Jag har den lite större 460-modellen som har en trevlig form, men även den lilla och mer rundade 430-modellen ser bra ut. Om än den inte ger riktigt samma härliga intryck.

Med ett skaft som kickar lite bättre och lite drawtendens för att motverka mitt högerläckage och vikten lite längre bak för att ge mig lite mer spinn (jag svingade inte hundra procent den där dagen, men jag återkommer till inställningarna lite längre fram) fick jag faktiskt riktigt bra värden med min ganska normala svinghastighet på strax under 100 mph. Johan lät mig prova lite fram och tillbaka med olika skaft och inställningar - och när vi skiljdes åt gav han mig några kloka ord: "Det är inte säkert att det här är exakt rätt siffror eftersom vi använt kalla rangebollar". Och det på rangen i Tylösand en gråmulen dag när temperaturen inte orkade många streck över nollan.

Jag reagerade direkt på det ganska höga ljudet första gången jag slog M1:an. Särskilt eftersom vi stod i en studio och använde just rangebollar. Det är lite skönare när man kommer ut och använder en riktig boll, men M1 är fortfarande en ganska högljudd driver – och det gäller i allra högsta grad om man (som jag gör lite då och då) råkar träffa en bit utanför sweetspot. Cobras King LTD som också är en kombination av kolfiber och titan hade faktiskt ett betydligt trevligare ljud.

På banan
När jag så rest över ett rejält antal tidszoner och kommit till 25-gradig värme var det redan på rangen ganska tydligt att min sving antingen förändrats (inte omöjligt, jag jobbar lite på den) eller att varma bollar i extremt låg luftfuktighet uppförde sig annorlunda än de kalla bollarna hemma i grådasket. Jag inledde ändå med den inställning jag fått och det blev som väntat lite mycket spinn på många slag. Eftersom det bara var en vänskaplig tävling så tog jag mig friheten att utnyttja M1:ans T-Track System.

Jag skruvade fram den bakre vikten rejält (och tog också bort drawtendensen eftersom jag med en bättre sving helt blivit av med högerläckage och i stället fått en skön draw). Det som först slog mig var hur klubban plötsligt kändes annorlunda med de nya inställningarna. Bra, tror jag. Men det tog några utslag att vänja sig vid känslan. Det var däremot kul att slippa leta i kaktusar på vänstersidan utan få slå inspelen från fairway, och det från ganska hyfsade positioner även om jag slog först nästan varje gång. Det får jag dock skylla på sällskapet som var av det mer elitbetonade slaget.

Efter rundan skruvade jag lite mer fram och tillbaka på rangen, men det var lite nedslående hur mycket jag var tvungen att flytta vikterna för att få någon meningsfull skillnad. Om det är jag eller T-Track-systemet vet jag inte, men det kändes som det hade räckt med sex positioner - fram, mitten eller bak, respektive höger, mitten eller vänster.

Resultat
Efter att bland annat ha sett en del Youtube-klipp där olika duktiga spelare hojtade om hur lång den var så måste jag säga att mina förväntningar kom på skam. Jag slog inte så värst långt med den. Å andra sidan slår jag ju inte långt med andra drivers heller. Den var inte heller så vansinnigt förlåtande som jag hade hoppats - oavsett inställningar så gav mina halvtaskiga träffar ganska taskiga resultat. 
Ljudet var inte riktigt heller som jag hoppats eller som jag mindes från första gången jag testade en klubba - vilket gör att jag undrar om det ligger något i det snack om att de första drivers som visades upp inte är identiska med de som levereras, enligt uppgift på grund av tillverkningsproblem.

Det är inte det att TaylorMade M1 är dålig. Det är den definitivt inte. Den är kanske inte ens medelmåttig. Eller, det är den kanske i den meningen att alla tillverkare gör bra grejer nuförtiden och det *är* svårt att göra några verkligt stora tekniska framsteg. Men den lever inte riktigt upp till hypen och de förväntningar som både det makalöst fräcka utseendet och den makalöst höga prislappen ger.

Ska du hosta upp 6000 spänn för en M1? Det beror på. Om du köpte R15 förra året så är det högst tveksamt. Om din driver har några år på nacken så är det däremot möjligt, särskilt om du liksom jag gillar det svartvita huvudet i kolfiber och titan. Men var då noga med att få den utprovad så att den passar dig och var inte rädd för att prova några olika skaft - rätt skaft kan vara viktigare än T-Track-systemets inställningar.

Länkar