Trots turbulensen som rått inom bolaget har TaylorMade levererat nya klubbor i alla kategorier – och dessutom gjort det med den äran. Vi slog oss igenom de nya vapnen som erbjuds och där finns mycket godsaker.

M1 och M2
I syfte att förenkla och renodla sortimentet har man valt att bara ha modellerna M1 och M2 (samt Kalea för damer) i hela woods-serien. Det finns också ett uttalat mål att ha längre produktcykler, vilket sannolikt välkomnas av såväl shopägare som många spelare.

Designen i svartvitt på driver och fairway woods är verkligen attraktiv och är en av klubbornas största "selling points". Utöver designen finns massor av teknisk innovation "under huven" vilket gör att du som golfspelare ska kunna få bättre resultat med din befintliga sving eller bättre utdelning på de framsteg du gör. M1 är för den som vill pilla eftersom här finns massor av justeringsmöjlighet, kanske för mycket ibland, medan M2 är enklare, vilket i många fall kanske är bättre för många spelare.

M1-drivern har en uppsjö inställningsmöjligheter, men många kommer sannolikt ändå att ställa in den med mer förlåtande egenskaper och därför egentligen kanske lika gärna kunna välja en M2. Båda har ett superlätt huvud och är så kallade "unmetalwoods" med en komposittopp som ger ett otroligt skönt intryck i rätt ljus, när den flätade kolfiberstrukturen syns.

  • Utlåtande från Johan, vår försökkanin:
    Både M1 och M2 är riktigt bra drivers. Ljudet och känslan är mycket bra och som vanligt levererar TaylorMade drivers av hög kvalitet.

    Precis som Morgan Davies från TaylorMade förklarade under testet så har M1 och M2 mycket liknande klubbhuvuden. Skillnaden är egentligen bara inställningsmöjligheterna. Känslan i träffen är därför mycket lika. Jag skulle inte kunna skilja dem åt i ett blindtest.

    I vanliga fall slår jag drives förhållandevis lågt och brukar därför ofta hamna på en inställning som liknar M2:ans grundutförande. För mig ligger det därför nära till hands att kika på den i butikshyllan snarare än den dyrare M1:an. Däremot passade det lite tyngre och kortare skaftet som satt i M1:an mig betydligt bättre och det var när vi satte detta i M2-huvudet som jag till slut hittade lite mer konsekventa längder och jämnare bollbana.
     
  • Fairwayklubborna var båda mycket mycket sköna. Förutom siffrorna för M2-järnen (se nedan) så var detta testets stora positiva överraskning. Det tog mig 20 drives innan jag ens kom upp i samma längd som de bästa slagen med M1-spoonen. Och då var det ändå en träfyra, eller 3 high launch som det numer verkar heta som jag slog med.

    Man kanske helt enkelt skulle ta och plocka ur drivern i år?

Skaftalternativen är många för båda serierna och de flesta kostar inget extra, men några få superskaft kan kosta lite mer. Det är dock ett ytterst fåtal som lär behöva de skaften eftersom även standardskaften är riktigt bra. Genom hela woods-serien är hyllexemplaren försedda med lite snällare skaft i M2-serien, men det är inget som hindrar att du sätter ett M1-driverskaft i din M2-driver. M2-fairwayklubban har dock ett limmat skaft så där får du välja rätt från början.

Hybriderna, det som TaylorMade kallar för Rescue, är betydligt mindre attraktiva eftersom de är helsvarta. Här skiljer det också en hel del tekniskt. M1 är för de spelare som annars skyr hybrider som pesten eftersom det traditionellt varit en klubba som gjort att man fått leta väldigt mycket i vänsterkanten. Inte så nu längre – här finns en tåvikt som motverkar att huvudet ska stänga sig i träffen och det mindre huvudet känns också mer öppet och befriande än M2 som tvärtom är en dröm för sliceare och spelare som behöver hjälp att få upp bollen.

  • Först och främst måste jag slå fast att hybrider har aldrig varit min favoritklubba. Alla (och jag menar alla) jag har testat förstärker bara det största problemet jag har på banan, min stundtals alldeles för kraftiga hook. Det var därför med en något skräckblandad förtjusning jag började slå med M2:an. Och mycket riktigt, ganska så snart infann sig den högt hängande jättehooken vilket ute på banan är förödande för självförtroendet. Känslan i klubban var dock mycket skön, den var extremt enkelt att få höjd på och "klicket" i träffen är skön.

    Jag kände så klart till det där med tåvikten i M1:an när jag testade, men ska jag vara ärligt tänkte jag nog att det knappast kommer att spela någon roll. Första slaget: spikrakt, men en lägre pentetrerande bollbana. Jaja, en tillfällighet så klart tänkte jag. Men f-n om det inte fortsatte så. Nu är nog steget till att sätta ner en hybrid i bagen fortfarande lite för långt, men skulle jag under pistohot bli tvungen så vet jag iallafall vilken modell jag skulle testa först.

Mer variation i järnklubborna
När det gäller järnklubbor levererar TaylorMade lite större spridning i serierna. Här finns ingen M1 alls utan i stället är det M2 – tunn träffyta och teknisk innovation hjälper dig som vill slå långt och rakt med max hjälp; M2 Tour – för dig som fortfarande vill ha hjälp, men vill ha ett mer kompakt huvud, mindre offset och som inte behöver riktigt lika mycket längd; PSi och PSi Forged – två klubbor som är relativt lika och som är mer avsedda för dig som vill ha ett mer kompakt huvud och mer kontroll. De innovativa face slots samt spår under sulan ger både fart och hjälp, men i mindre utsträckning än M2-klubborna.

  • Först ut var M2-modellen. Det går inte att komma runt att det är lite stekpanne-varning på det stora klubbhuvudet med mycket offset. Kanske inte riktigt det utseende jag letar efter när jag kollar på nya järn. Men herrejävlar vad bollen flög. Högt, rakt och extremt långt. För långt om jag ska vara ärlig.

    Det skiljde nästa 20 meter i snittcarry med en järnsjua mellan M2 och PSI Forged. På gränsen till overkligt faktiskt. Som jämförelse kan nämnas att jag nästan hade samma snittcarry på M2 järnsju som med hybriderna. Det här är definitivt en klubba som skulle göra golfen roligare för väldigt många. Och jag kan mycket väl tänka mig att sätta ner en järnfyra i bagen som en ren utslagsklubba eller för långa transportslag.

    På M2 Tour är offseten mindre, men i övrigt ser de nästan likadana ut vid bollen. Men direkt så tappade jag 10 meter på snittcarryn. Klubban levererade dock höga och långa slag även vid träffar off center. För mig blir det dock lite otydligt vem M2 Tour är till för. För kliver man vidare till PSI-modellen så får man (enligt mig) en mycket snyggare klubba som ligger bättre bakom bollen, men som fortfarande levererar höga och raka slag.

    Jag upplevde även PSI-klubban som mycket förlåtande och Flightscope visade på en mer samlad träffbild jämfört med M2-modellerna. Mycket tack vare det bättre KBS Tour-skaftet som passade mig bra. PSI Forged som är kronjuvelen i samlingen var trots sitt tunga Dynamic Gold-skaft lätt att få höjd på, men här har jag inte riktigt svinghastigheten för att få ut max av klubban. Möjligtvis skulle en riktig custom fitting med fler skaftmöjligheter göra att jag tippade över till denna, men av de klubbar vi testade så var det helt klart PSI som kombinerade känsla, längd, förlåtande egenskaper och utseende klart bäst för min del.

Innovation även på puttersidan
Som hastigast tittade vi även på putters och där är TaylorMades nya Spider CB OS en löjligt stabil putter. Spelar nästan ingen roll hur man träffar den så går bollen spikrakt. Slog ett gäng såna på övningsgreenen för ett par veckor sedan och även med träffar längst ut på tån var huvudet stabilt och bollen rullade snällt i hål. Serien består av Spider, Daytona och Monte Carlo och alla har OS eller OS CB-modeller.