Som gammal bladfantast och Mizuno-älskare var det en liten julafton när jag sent förra året öppnade paketet med mina nya golfklubbor. Eftersom Mizuno meddelat att de olika modellerna i MP-18-serien ska gå utmärkt att kombinera har jag gjort just det och fått ett set med klubbor som är både snygga och passar mitt spel.

Mizunos tekniker har sett till att huvudena är konstruerade för att passa med varandra så att man kan blanda och ge som man vill. De menar att loften kan behöva justeras för att ge jämna längdintervall i setet och det känns faktiskt som att jag har ett litet glapp mellan min femma och sexa – även om det kan vara min vinterrostiga sving som ger utslag.

Blad i botten
Med huset fullt av klassiska Mizuno-blad måste jag ju ha några MP-18-blad och pitching wedge, järnnio och järnåtta känns lagom – här finns inte mycket att hämta i form av tekniska finesser och känslan att nita bollen med en bladklubba är svårslagen. Och så är det inte utan viss stolthet man rycker upp klubborna och visar för vänner och bekanta.

Det kompakta bladet, den rundade topplinjen och de välbalanserade linjerna talar sitt tydliga språk. Här har japanska mästare utövat sitt hantverk och gjort en klubba som är otroligt vacker. Känslan levereras via Mizunos sedvanliga Grain Flow Forged-process som förvandlar ett stycke mjukt 1025 E Pure Select-kolstål till ett klubbhuvud.

Här har processen vidareutvecklats och kallas nu Grain Flow Forged HD och sägs ge ”otroligt exakt feedback” – men jag ska ärligt talat erkänna att jag inte känner någon större skillnad när jag slog några bollar med en gammal TP-9 som också hade ett vanligt S300-skaft. Skönt som skönt, skulle jag säga.

Perimeterviktade mellanjärn
Det är inget snack om att jag hade haft ett helt set med bladisar i bagen om utseendet fått styra, men med åldern har viss visdom följt och därför byter jag till ett par MP-18 SC (Split Cavity) som järnsjua och järnsexa. Utseendet är inte så annorlunda när man står över bollen och därför är övergången sömlös.

Det här är ett kompakt och perimeterviktat huvud med en lite bredare och rundad sula som är snällare mot min gamla vän smygduffen. På matta är skillnaden väldigt liten mot bladen, men på fairways kan det här vara skillnaden mellan greenträff och en boll pluggad i bunkern kort om greenen.

Även MP-18 SC är utvecklade av Mizunos mest erfarna YORO-mästare och är smidda i ett stycke mjukt 1025 E Pure Select-kolstål med samma Grain Flow Forging HD-process. Det gör att känslan också följer utseendet och ytterligare förstärker känslan av sömlös övergång.

Långa järn med multimaterialkonstruktion
Fyran och femman i mitt combo-set är den tredje medlemmen i nya MP-18-familjen. MMC (Multi Material Construction) är en stabil och förlåtande järnklubba med komponenter i både lätt titan och tyngre volfram i ett huvud av mjukt 1025E-kolstål.

Den 'touriga' profilen och storleken gör att huvudena visuellt passar bra in i förlängningen, och känslan är riktigt bra. Eftersom jag inte har forna tiders talang är det skönt att ha hjälp i den här delen av bagen, och det är riktigt snälla klubbor – mycket snällare än vad de ser ut att vara.

Några mindre bra svingar kändes i händerna – feedbacken som är så skön när man träffar bra ger en tydlig indikation på att bollen inte träffat mitt i sweetspot. Trots det flyger bollen med rimlig höjd och längd och jag var lika förvånad som mina medspelare när en greenträff blev resultatet efter att jag levererat ett gäng svordomar efter träffen.

Lång och skön
Längst ”upp” i järnsetet har jag valt den nya MP-18 MMC Fli-Hi, som är en driving iron eller det som numera kallas distansklubba för bättre spelare. Mizuno erbjuder den här klubban från järntvå till järnfem och jag valde en järntvåa eftersom jag mest slår den från tee eller på fairway när jag vill ha en låg bollbana. Och för det syftet levererar den kanon – om än kanske bollen ibland rullar ut lite för långt på torra fairways och riskerar att nå hinder som jag väljer järn för att lägga upp mig kort om.

Fli-Hi har funnits i flera generationer och används idag av flera tourspelare, bland andra Qatar-vinnaren Eddie Pepperell. Det stora och perimeterviktade huvudet är försett med en träffyta i Maraging-stål samt ett internt hålrum och en tåvikt i volfram.

I den här kategorin är det inget att orda om när man ser sulan sticka ut en del, men Mizuno menar att det blankpolerade huvudet ska reflektera gräset och ”dölja” det här. Det får isf stå för dem, men en driving iron kan ju få vara lite bulkig tycker jag, även om topplinjen blir lite tunn i jämförelse.

Om jag inte ville haft ett helt MP-18-set så är chansen stor att jag valt en snällare driving iron eller kanske till och med en högre loftad fairwayklubba här, men känslan är hur skön som helst och bollen flyger bra – vad mer kan man begära?

Inte för alla – men kanske för dig?
Jag är väldigt glad för det här combo-setet (som jag brukar vara när jag får vad jag vill ha) och Mizunos slogan "Irons to touch your soul" är verkligen passande. Skönheten och känslan gör att det är lite kärlek och jag lär nog ha de här klubborna i bagen en del under året, även om det är ett annat set som lär bli "standard" i år (mer om det i en annan artikel).

Det snackas en del om att man måste vara ganska bra för att spela de här järnen, och det är klart att de inte är lika förlåtande som större klubbor med mer teknik, men har du singelhandicap eller ambition att få det så kan det definitivt vara värt att prova MP-18. En custom-fitting kan ta ett tag eftersom det finns så många olika alternativ, men får du rätt på det här har du en bag full med skönheter som levererar makalös känsla. Och det är värt en hel del!

Länkar