Jag ska erkänna att jag är gammal Mizuno-fantast – med fler bladset på vinden än hustrun tycker är rimligt – och varje gång Mizuno lanserar nya järnklubbor känns det som lilla julafton. När jag fick chansen att prova några av de nya MP-20 var det därför inget svårt val att kasta ut de andra klubborna och vandra ut på banan med ett litet combo-set med MB, MMC och HMB i bagen.

Gammal idé gör comeback
Mizunos fokus för nya MP-20 var att ge en bättre känsla genom att återanvända en tidigare teknik där man har ett lager koppar under det skyddande nickel/krom-skiktet i borsta finish. Tanken med mjuk koppar är också intressant, och det var väldigt intressant att se hur det faktiskt gjorde skillnad. Inte jättemycket så klart, Mizunos bladisar har alltid varit löjligt smöriga, men de här är "smör de luxe"! Det är också en "bortglömd konst" som Mizuno använde förr i tiden och nu sannolikt inte lär glömma bort igen.

MB-serien har fått en liten genomgång med en lite annan finish och form på "muskeln" samt en topplinje som känns ännu lite smalare – något som verkligen tilltalar mig, men som kanske är lite avskräckande för den som inte är van vid bladklubbor. Den lite längre bladlängden stör inte visuellt och känns inte som att den påverkat spelbarheten. Det kan dock den smalare och mer välvda sulan göra, där tanken är att den ska röra sig snabbare genom träffen med mindre motstånd.

Mellanmodellen i MP-20-serien är MMC (Multi Material Construction - med titan, stål, koppar, nickel/krom och volfram). Den är lite större än bladklubban, med bredare sula, och bredare topplinje, men passar visuellt in väldigt bra i ett combo-set för den som vill ha lite mer hjälp med mellanjärnen – eller som ett helt set för den som älskar känslan, men ändå inte vill gå hela vägen till ett blad. Stabiliserande volframvikter rätar upp orena träffar och ett par grader starkare loft ger mer längd (något som den som vill spela combo-set bör tänka på).

För min del hade det räckt där, men varje gång Mizuno vill låna ut ett gäng klubbor så frågar jag alltid efter en järntvåa. Sagt och gjort. De skickade nya MP-20 HMB, vilket står för Hybrid Muscle Back och är en ihålig konstruktion av samma typ som TaylorMades P790, nya Cobra King Forged Tec, m.fl. Det ger mycket förlåtande egenskaper tillsammans med dubbla volframvikter på 12 gram. En tunn och höghållfast chromoly-träffyta är svetsad på huvudet i rostfritt stål för högre bollhastighet. Här är jag faktiskt lite missnöjd med att jag inte bad om ett helset – de här skulle jag gärna testat lite mer även med kortare järn, men det får bli en annan gång.

Ett steg fram
I jämförelsen med mina gamla MP-18 kunde jag se både högre bollhastighet och högre klubbhastighet med bladen. Förklaringen ligger sannolikt delvis i ett något längre skaft, men av någon anledning var bollträffarna bättre (mer i sweetspot) och även lite mindre bra bollträffar flög bättre. Spinntalet var ungefär detsamma, men bollflykten överlag lite högre med nya MP-20. Tekniken med kopparlagret och den nya formen bidrar alltså både till bättre känsla och bättre resultat. Gilla!

När det så kom till MP-20 MMC är det här en klassisk version av "the best of both worlds". Känslan är klassisk Mizuno, men man straffas inte lika våldsamt (i såväl känsla som riktning och längd) av de sämsta träffarna. Även här gick de lite längre än gamla MP-18. Det bästa var dock hur konsekventa resultaten var, vilket ju är viktigt när man ska välja klubba. Den mjuka känslan till trots ger klubban bra feedback om träffen och det var inga problem att skruva bollen lite extra när jag hamnat mask bakom ett träd på banan.

När det så är dags att känna på tvåan, en MP-20 HMB, så har den en förvånansvärt mild känsla i träffen jämfört med många andra klubbor av den här typen. Kanske är det medvetet för att klubban ska passa in bättre med sina "syskon", men längden var trots det riktigt bra och fullt jämförbar med gamla MP-18 MMC Fli-Hi. Visuellt är dock nya MP-20 HMB ett enormt framsteg. Den är riktigt snygg och jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att ha ett helt set HMP i bagen i stället för att tramsa med ett combo-set.

HMB-klubban är också – så klart – den mest förlåtande av de tre modellerna och det var en ren fröjd att slå den såväl från tee som fairway. Bollbanan var inte så låg som man skulle kunna vänta sig av en järntvåa, men bollflykten ändå mycket stabil trots en del vind, sannolikt tack vare det låga spinntalet.

What's not to like?
Sammantaget kan man säga att Mizuno gjort det igen. Man har tagit det som varit bra, finslipat några detaljer, hittat på lite nya idéer och så producerat en serie järnklubbor som verkligen levererar det som Mizuno-älskare vill ha: känsla! Och till det erbjuds också prestanda i toppklass i en mycket tilltalande visuell form. What's not to like?

Länkar