Mizunos järnklubbor har använts av många Major-vinnare och Brooks Koepkas back to back US Open är extra spännande för Mizuno eftersom han började spela med deras järnklubbor utan att få betalt!

Man ser dock sällan eller aldrig några Mizuno-drivers på PGA-touren eller Europatouren. Och jag har förvisso en kompis som spelat Mizuno-driver, men han är den enda jag vet som gör det. Kanske kan det bli ändring på det nu när Mizuno lanserat sina GT 180 och ST 180 (där den tidigare har flyttbara vikter på sulan).

För egen del kom den här drivern som en överraskning. Den bara dök upp i en låda tillsammans med ett mycket kortfattat pressmeddelande som mest handlade om att den spinner lite och går långt. Var har jag hört det förut?

En klar positiv överraskning var när jag öppnade paketet och såg den härliga blå färgen. Jag gillar blått och det här är en nyans som verkligen passar en driver. Den sitter hur fint som helst vid bollen och det är alltid steg 1 när man ska prova något nytt – det måste passa ögat!

På rangen reagerade jag över den låga utgångsvinkeln och jag fick anstränga mig för att slå upp på bollen för att få bra flykt, särskilt med den låga spinn som faktiskt levereras. När jag ställde upp loftet ett steg fick jag betydligt bättre häng även med ”vanlig sving”. För den som vill labba lite finns flera inställningar från 7,5 till 11,5 grader varav några med upright lie.

Flightscope-siffrorna visar också att Mizuno talar sanning. Spinntalet med elva bollar – där en räknades bort på grund av klantig svingare – var i snitt strax under 2220 rpm. I normala fall har jag en ”säker” carry på 215 (om jag till exempel funderar på att slå över hindre). Med ST 180 snittade jag (okej, fortfarande utan den där bollen som sånär missade hela rangen) 224. Det är en hel klubba mindre på inspelen och fler hinder som jag kan slå över.

På banan visade sig launch monitorns siffror stämma hyfsat, och när jag nöp till lite extra lyckades jag carra över en bunkerkant som jag mätte upp till 231 meter (förvisso i lite medvind). Jag jämför också med min G400 Max från Ping, som är väldigt snäll och förlåtande. Mizunos ST 180 uppvisade samma tendens till att förlåta lite orena träffar och hjälpte bollen att hamna på fairway några gånger när jag slarvade lite.

På banan kändes ST 180 också betydligt trevligare ljudmässigt än på rangen, där de hårdare bollarna och ekot i båset gjorde att ljudet inte var riktigt 100. Inte det dovaste ljud jag hört, men heller inte så vasst att man stör sig på det. Det här är en smaksak och nåt som du får prova själv.

Om du vill göra just det – prova alltså – är det inte helt enkelt att hitta en Mizuno ST 180. Du får snoka runt lite bland shopparna och sannolikt är det Dormy eller i Stockholmsområdet som du har störst chans att hitta en. När du väl hittat en så prova den med lite olika skaft. Mizuno erbjuder flera bra skaft utan extra kostnad och det kan vara stor skillnad på olika skaft som passar dig olika bra.

Sammanfattning: En riktigt snygg driver, med bra ljud och känsla och längd som inte skäms för sig. Dessutom snäll och förlåtande. Gilla!

Länkar