Mizunos nya T7-wedgar är smidda i en borlegering och därför mer hållbara, men det är en risktagning eftersom man då behövt tumma på den känsla som ett mjukt stål ger. Efter ett antal hundra bollar vid inspelsgreenen (bollarna i min träningsväska behöver bytas om någon har ett hundratal premiumbollar över) kan jag intyga att den klassiska Mizuno-känslan är oförändrad. Mizunos Grain Flow Forging-process är en smidesteknik som uppenbarligen fungerat bra även på borlegeringen.

De fyra wedgar jag fick levererade för en tid sedan hade en härligt djupblå finish som är bra när det är kraftigt solljus (vilket det varit en hel del av på sistone) eftersom reflexerna dämpas. Att de också är vackra att se på gör inget alls. Frågan är dock hur länge Blue IP-finishen håller, men det får framtiden utvisa. Lite #bluemagic som Mizuno utlovade måste jag faktiskt erkänna att jag fick – placebo, javisst, men ändå!

De två lågloftade wedgarna, 48 och 52, slog jag mest fulla slag med. Balansen är riktigt bra i de här wedgarna och när man står över bollen gör den lite rakare framkanten och topplinjen att det är lätt att sikta. Den smöriga träffen gör inget alls, och det var bra spinn på båda wedgarna, även om den lite mjuka greenen kan ha bidragit till den mest våldsamma backspinnen jag fick på några slag.

Jag slog en del från ruffen och träffytans grooves fungerade riktigt bra här. Det gick att hugga bollen riktigt bra även från det saftigaste gräset – och jag får erkänna att jag inte helt sällan ligger där efter mina utslag.

52-gradaren fick också göra tjänst, tillsammans med 56-an, när jag slog lite mjuka halvslag från 40-60 meter. De låga slagen med mycket spinn var inte alls svåra att trolla fram, men jag trivdes bäst med att slå normala slag som fick rulla ut lite. Kanske var det att jag slog för många slag i rad, men några riktiga råtoppar producerades och de var inte alls så behagliga. Underligt.

De två mer loftade wedgarna, 56˚ och 60˚, slog jag en del fulla slag med, men fokuserade mest på att slå lite lobbar, bunkerslag och lite extrahöga inspel från kortare avstånd. Sånt som jag brukar behöva efter att ha hamnat lite snett.

För min del av loften 48–60 ganska bra eftersom mina järn är relativt traditionellt loftade. Möjligen skulle jag ha kunnat tänka mig att köra vidare med egen PW och sedan haft 50-54-58, men det är nog en smaksak. T7 erbjuds i loft från 45 till 62 grader så valmöjligheterna är stora.

En sista grej: designen på wedgarna är riktigt trevlig att se på även när man haft dem i bagen ett tag. Det är så att man hajar till och tar en extra titt varje gång. Och blickarna man får från medspelare talar sitt tydliga språk – avundsjukan lever och frodas!

Länkar