The Grove är något så ovanligt som en pay and play-bana i lyxklassen. Det finns några stycken runt om i världen, bland andra den så omåttligt populära Kingsbarns strax utanför St Andrews. Som av en händelse är det också samma designer som skapat The Grove: Kyle Phillips. Men vi ska inte gå händelserna i förväg – banan ska jag återkomma till längre fram.

Historien tog sin början i ett vansinnigt flängande för både mig och hustrun – dock tyvärr på varsitt håll och vi började båda känna att det hade varit roligt att få umgås lite, och då inte bara hemma i vardagen. Bland flera alternativ fanns just The Grove, som jag hört så mycket gott om, och när vi lyckades enas om ett bra datum strax efter midsommar bokade vi in oss på resorten i Hertfordshire.

Lyxig känsla redan från början
I stället för att ta en hyrbil eller tråckla sig den relativt korta resan från Heathrow till The Grove lät vi dem skicka en chaufför som hämtade oss på flygplatsen. Och vår korta resa fick bästa möjliga start när en elegant Mercedes i lyxklassen gled upp, chauffören klev ur och höll upp dörren för oss.

Under den korta bilfärden diskuterades vädret – vad annars i London-trakten – men för en gångs skull nämndes varken regn eller dimma, tvärtom berättade chauffören att det var värmebölja och att många flydde stan för att hitta svalka. En berättelse som hade varit mer passande i södra Spanien!

Vid ankomsten till The Grove fick vi direkt uppleva den femstjärniga servicen. Vårt rum var inte klart, men under tiden vi väntade tog de hand om vårt bagage och vi promenerade bort till det man kallar The Walled Garden, en enorm park med både vanliga solstolar och något större sådana (se bildgalleriet). Här hittade vi en utomhuspool som förvisso var perfekt för just den här heta dagen, men som sannolikt inte används året om …

Passande för kungligheter
När det så var dags att gå upp på rummet och packa upp fick vi nästa trevliga överraskning. The Grove har 217 rum, men det är inget vanligt hotell. Den gamla herrgårdsbyggnaden är förvandlad till ett lyxhotell i toppklass, där många kändisar brukar bo och till och med Drottning Victoria spenderat en och annan natt!

Efter att ha inspekterat rummet och tagit en snabb dusch är det dags att ta sig an golfbanan – men med sen starttid är det lika bra att få lite mat i magen – och sånt är de bra på här på The Grove! På promenaden bort till klubbhuset låter vi oss imponeras av majestätiska träd som förts hit från hela världen och nu utgör en mycket rogivande parkliknande trädgård.

Stables Restaurant ger intrycket av att vara en rustik pub, men servicen och maten – en fish & chips utöver det vanliga – skvallrar om att här gör man ingenting halvdant. Det är fullt på uteserveringen, men vi får dela bord med ett kanadensiskt par som berättar att de åker hit flera gånger varje år. Det är kanske lite mer än min plånbok klarar, men det hade annars inte varit så dumt.

I Tigers fotspår
Mätta och belåtna är det dags att hämta hyrklubborna – senaste TaylorMade-modellerna där flera klubbor är helt ospelade – och pegga upp. Men innan jag hinner börja baksvingen kommer startern springande och ber oss vänta. Två grupper japaner har kommit lite sent och måste ut före oss eftersom de har ett flyg att passa.

”Oj, det här kommer att ta tid”, hinner jag tänka innan den första japanen sveper iväg bollen så högt att jag undrar om han skyat bollen. Men nejdå, det var en träff av den högre klassen och startern berättar att han är proffs och att hans kollegor inte vågar sinka honom med dåligt spel utan plockar upp bollen om de hamnar snett. Och mycket riktigt är tempot betydligt bättre än väntat, även om det så klart blir lite väntan för oss som tvåboll i golfbil.

Banan är kuperad och ganska bred, men är man för sned finns hög ruff som lätt kan svälja både bollar, spelare och fasen om jag inte skymtade en övergiven golfbil när jag sökte efter en boll jag airmailat över en green. Det böljande markområdet är väldigt naturskönt och är perfekt för att varva ned i det härliga lugnet.

Lika lugnt var det dock inte när Tiger Woods krossade banan under World Golf Championships 2006. Det råder så klart ingen tvekan om att det knappt är samma spel vi sysslar med, men när jag rullar fram till bollen på nionde hålet ser jag en plakett som visar var Tiger låg när han gjorde eagle här på andra varvet. Sagt och gjort, jag halar upp en spoon och smäller upp bollen bara några meter från flaggan. Om jag sedan också kunnat putta som Alex Norén gjorde när han vann British Masters här 2016 så hade jag varit betydligt gladare …

Topp och duff
Våra japanska vänner har passerat ett antal bollar och medan vi väntar på den svalkande drycken vi beställt via bilens GPS får jag syn på en bagbricka med ett lustigt namn. Malcolm Topping kommer tillbaka när jag tar en bild och jag förklarar att det ju inte är ett lysande namn på en golfspelare kommer ett bullrande skratt och så presenterar han sin kompis – Peter Duff! Jag måste erkänna att den klunken öl jag precis tagit kom ut genom näsan.

Sista nio hålen är likaledes kuperade, men inte riktigt lika breda – eller också är mitt spel bredare för nu blir det fler bogeys och dubblar än birdies. Men banan är även på den här sidan vacker som en dröm. Miljön hade passat för vilken riddarfilm som helst och det skulle knappast ens vara förvånande om Robin Hood och hans män ridit ut och begärt lösen för att vi skulle få passera genom någon av de lummiga skogsdungarna.

Ingen Gordon Ramsay
Layouten har mycket bra variation, men det som imponerar mest är ändå skicket. Allt är perfekt in i minsta detalj, utom möjligen flaskan med sand som man ska laga torvor med (se bilden). När vi hålat ut på sista hålet, lämnat tillbaka golfbilen och hyrklubborna är det inte utan att vi börjar bli lite trötta. Uppstigning mitt i natten för att hinna ett tidigt morgonflyg tar ut sin rätt. Men vi måste ju ha något att äta. Colettes, The Groves gourmetrestaurang med tre AA-rosetter, är fullbokad och i stället sätter vi oss till bords i The Glasshouse.

Här är det show cooking på hög nivå när den lyxiga buffén prepareras av kockarna mitt framför ögonen på oss. Det enda som saknas är att Gordon Ramsay ska börja skälla ut någon som misslyckats med en rätt – men å andra sidan var ingenting misslyckat, tvärtom var det en utsökt måltid där de många olika stilarna hade något som passade alla. Även mig och hustrun som inte alltid gillar samma sak.

Myntets baksida
Innan vi reser hem hinner vi också prova frukosten, även om inte mycket fick plats efter gårdagkvällens matfrossa. Med lite mer tid skulle en skön behandling i The Groves stora spa suttit fint också, men det får räcka med några längder i deras mäktiga inomhuspool – stensatt i helsvart och med asiatisk musik i högtalarna, som sprider ett skönt lugn.

En sån här resa har väldigt många fördelar, och även om det hade varit trevligt att stanna några dagar till så är ju myntets baksida att man ju också ska betala. Och notan som presenteras är inte att leka med! Jag får knappt fram ett ord när jag ser slutsumman, men det visar sig att vi fått notan för ett annat sällskap och vår egen nota är faktiskt rimlig för den lyx som erbjuds på The Grove. På vägen tillbaka till flygplatsen börjar vi smida planer på att göra ett nytt besök här.

Även det bästa är ju gott nog!

Länkar