Nirvana för golfnördar. Det går inte att beskriva TaylorMades tourbuss på något annat sätt. Tourbussen är normalt bara tillgänglig för tourspelare, men jag hade turen att få en inbjudan av Mark Thistleton, en av de killar som reser runt med touren och bygger, reparerar och finjusterar proffsens vapen.

När så Europatouren gjorde ett nedslag på Hills Golf Club körde jag upp till Mölndal och stegade in i paradiset. Det var lite pirrigt att klättra uppför de få trappstegen, men när jag klev in genom dörren tog upphetsningen vid och det var nästan fnittrigt kul att få se alla prylar, maskiner, människor och grejer som finns i bussen.

Det ”allra heligaste” i tourbussen är faktiskt inte varken verkstaden eller lagret med kepsar, handskar, bollar och annat som tourspelarna kan släntra in och hämta när det passar dem. Det är i stället ett litet rum längst in där man kan förhandla om kontrakt, diskutera idéer eller bara slappa.

”Många tourspelare brukar komma in i bussen och sätta sig där en stund”, berättar Mark. ”Det är en liten oas av lugn där de kan få vara ifred och slippa det relativa kaos som brukar vara på en tävlingsbana.”

Jag är dock mer intresserad av prylar (”Nähä”, säger ni kanske) och tittar storögt på lagret av skaft, huvuden, grepp, ferruler och allt möjligt annat som man kan tänka sig behöva för att bygga klubbor åt tourspelarna.

Det är inte heller bara TaylorMades kontrakterade spelare som kan få klubbor i tourbussen. Medan jag inspekterar grafitskaften och ser om där finns nåt kul jag skulle kunna sno (bara X-stiff tyvärr) kommer en ”no name”-spelare in och vill ha en ny spoon. Han får berätta vad han vill ha och Mark gör en noggrann mätning av hans nuvarande spoon som är av så kallat ”annat märke”.

”Vi brukar göra klubbor åt ganska många spelare varje gång det är tävling”, säger Mark. ”Det är inte så att de sliter ut klubborna så jäkla snabbt, men många av dem brukar vilja ha klubbor till sina caddies, kompisar och släktingar.”

Den M6 han vill ha ska ha 15,5 grader och jag förväntar mig att Mark ska plocka fram ett särskilt 15,5-gradershuvud eftersom M6 som bekant inte är justerbar. Men nejdå. Ett Tour Issue-huvud i 15 grader fungerar utmärkt eftersom Mark med hjälp av en speciell form och en hydraulisk press kan få huvudet att sitta fast så att han kan bocka den till önskad loft och lie. Med tanke på det extremt tunna materialet är det inget som jag rekommenderar att ni försöker prova hemma.

När bygget är i princip klart dubbelkollas svingvikt och balans och så får huvudet en så kallad hot melt – en limkladd som sprutas in via ett litet hål i botten på klubban. Därefter sätts en liten plastplugg i hålet och så är klubban klar. Jag kollade efter ett sånt där hål och en plugg i min egen M6-spoon, men det är en vanlig konsumentprodukt och har inget sånt. Inget kladdande med hot melt för mig – kanske lika bra det.

Jag frågar lite om hur killarna som bygger klubbor orkar köra runt bussen mellan alla tourtävlingar, men får då ett litet skratt till svar. ”Vi kör inte bussen”, säger Mark. ”Vi har en transportfirma som kör runt de två bussar vi har på Europatouren och så tar vi flyget. Det är också så vi servar spelarna på de tävlingar vi inte har bussen med oss. Vi packar in en jäkla massa utrustning i hard case-väskor och tar med oss på flyget och så får vi använda en lite enklare verkstad på plats”.

Mark är själv en inte helt oäven spelare. Han har plus fyra i handicap trots ont om tid att träna och spela, och har tidigare representerat England som amatör, i sällskap med bland andra Andrew ”Beef” Johnston, Chris Wood och US Masters-vinnaren Danny Willett. ”Det var inget snack om att spela på touren”, berättar Mark. ”Jag var ju outstanding sämst i det gänget. Och jag trivs jättebra med det här jobbet, även om det blir mycket resande.”

Det mest populära i tourbussen är wedgar. Det byggs massor av wedgar i olika specifikationer och det slipas hej vilt för att spelarna ska få exakt den form de vill ha för att kunna slå de där coola slagen med mycket spinn. Om det varit lite mindre trafik i bussen hade jag kanske kunnat bygga en egen och prova hur det är, men med tanke på att jag har tummen mitt i handen hade den väl ändå inte blivit spelbar.

Här finns också massor av specialhuvuden med specifikationer som vi vanliga dödliga aldrig får en chans att köpa om vi inte snokar på ebay eller i specialgrupper online. Putters med hosels och infästningar som aldrig synts till i nån butik, specialslipade wedgar och järnklubbor, drivers med andra loft och lie - och något så spännande (i all sin enkelhet) som andra typer av loft sleeves med fler justeringsmöjligheter.

Mot slutet av besöket får jag en intressant förevisning av lite färdigbyggda klubbor som ”blivit över” när bland andra Dustin Johnson, Tiger och några andra TaylorMade-spelare testat klubbor, bland annat lite olika driving irons på Royal Portrush inför The Open. Jag funderar lite på att sno en av dem, men det hade kanske varit svårt att få ned en UDI-tvåa i bakfickan utan att det märkts.

När jag tackar för mig och promenerar nedför trappan är det inte utan att man känner ett styng av avundsjuka. Tourspelarna som drar in stora stålar på att knacka runt en liten boll på golfbanan får också en service som vi vanliga dödliga bara kan drömma om. Custom fitting i all ära, men den här detaljnivån får vi leta länge efter.

I videkolippet ovan kan ni se den ännu mer avancerade tourbussen som åker runt i USA.

Länkar