Även golfjournalister måste ibland ta ledigt från golfen. Och vad gör man då på sin semester? Jo, man bokar såklart ett boende i ett varmt land där man bara kan slappa. Bada, dricka ett glas vin eller två och äta lite god mat tillsammans med familjen. Men eftersom familjen också spelar golf så blev det en golfresort, Aroeira söder om Lissabon.

På vägen ned till flygplatsen i Köpenhamn ser jag att en god vän är på en resa i Portugal och några dagar senare ska spela West Cliffs, som vid tillfället inte ens hade öppnat än. Det här är en mycket omtalad bana, utlagd i ett naturskyddsområde på en höjd över havet några minuter från Praia D'el Rey och närmaste granne till Royal Obidos.

Semester, schemester
Efter att ha utverkat tillstånd av hustrun börjar jag att dra i lite trådar och lyckas få en plats i en boll tillsammans med en grupp journalister och golfresearrangörer som ska gå ut dagen efter den officiella öppningen. Jag får visserligen gå upp löjligt tidigt och köra norrut, men vad gör man inte för en golfrunda. I alla fall när det är på en sån här bana.

När jag lämnar Aroeira strax efter soluppgången är det redan över 25 grader varmt och strålande sol. Men när jag kört genom ett i princip folktomt Lissabon och kommer ut på den stora motorvägen norrut kör jag in i en dimma och temperaturen faller 10 grader på några minuter. Och den här dimman ligger kvar när jag kör in på Marriott-hotellet på Praia D'el Rei där jag ska möta mina nya vänner.

Dye - men inte "den" Dye
Projektet drogs igång redan för 15 år sedan och med satellitbilder över området började Cynthia Dye, brorsdotter till världsberömde Pete Dye att planera banan. Först 2014, när en ny ägare kom in i bilden, fanns det pengar till att köra igång och det första som Cynthia fick göra när avverkningen av den täta skogen inleddes var att rita om banan. Inte bara en gång utan flera gånger eftersom markområdet inte alls var som man hade trott. Till slut blev det ohållbart att sitta och skicka ritningar så Cynthia reste till Portugal och deltog mer handgripligt i utvecklingen av banan på plats. 

Eftersom jag anländer bara några dagar efter att banan öppnat offentligt har jag inga direkta förväntningar på skicket. Och det är kanske lite tur eftersom några av hålen såtts så sent som några månader tidigare och trean inte ens är helt färdigbyggt! Å andra sidan växer det så att det knakar här (inte så underligt med allmän tillgång till värme och fukt) så den som kommer om ytterligare några månader kan sannolikt njuta av 18 hål i kanonskick.

Mjukstart på "insidan"
Det blir inga krusiduller i form av uppvärmning på rangen och övningsgreenen är också så nysådd att det inte är lönt att slå så många puttar. I stället beger jag mig till första tee i sällskap med mina nyfunna danska vänner och hamnar på gul tee - 5564 meter - vilket faktiskt är lite i underkant en dag utan vind, men sannolikt räcker och blir över när vindarna tar fart långt ute över Atlanten och blåser in över kusten och banan som i princip helt saknar skydd mot vinden.

Det första hålen spelas i dimma och är en liten mjukstart på markområdets insida och känns inte så spektakulära - sannolikt för att vi sluttningen till trots inte kan se havet på grund av dimman. Layouten är helt okej, med mycket omväxande hål och skickligt utnyttjande av den kuperade terrängen - som inte bearbetats särskilt mycket med schaktmaskin, vilket annars är vanligt nuförtiden.

Cynthia Dye menar att banan redan låg här och att hon bara varsamt masserat områdets naturliga sanddyner och kustvegetation samt sandcappat en del ytor. Och det känns faktiskt på några ställen där man gärna hade sett lite andra lösningar, men det får man ta när det överlag är en mycket njutbar upplevelse. Dessutom är hela området ett naturskyddsområde och av de 200 hektaren är det bara tillåtet att utnyttja 25 hektar för golfhålen.

Redan riktigt bra
Seaside-banan sköts som en linksbana med hårda fairways där bollen ska rulla och likaledes hårda greener. Så här tidigt har bunkrarna inte satt sig än och mina danska vänner använder ord jag inte riktigt känner till, men gissar inte skulle passa i en kyrka, när de sjunker ned till fotknölarna. Lite kompaktering så löser det här sig snart, och med de ambitioner man har så lär det inte dröja länge. Man får ju också beakta att själva banbygget inleddes bara drygt ett år tidigare - och då är det imponerande hur bra banan ändå är!

Ett av de hål som dock inte är klart - eftersom det såddes först i februari - är trean. Ett ondskefullt par 4-hål med vatten längs hela högersidan och en hög sanddyn till vänster som sätter stopp för alla försök att spela för mycket safe. Här får jag också känna på den snåriga terrängen intill banan när jag missar flaggan med min lasermätare och slår en skönt pressad järnfemma under vinden till en flagga som visst stod 120 bort och inte 160 ...

En boll ut i "spenaten" på fyran är det inte ens lönt att leta efter, och det är synd för här är ett hål som man skulle ha kunnat scora på. Tvärtom är det på lilla femman, banans högsta punkt och kort-kort men ändå svårt-svårt med en upphöjd green som dessutom är rejält ondulerad. Två par 5-hål i rad är sedan så olika de kan bli, breda och öppna sexan spelas uppför, men känns lätt medan smala och knixiga sjuan inte bara är långt och har ett stentufft greenområde, det har också ett waste-område mitt i så att man inte kan ladda hur mycket som helst från tee.

Avslutningen på utrundan är sedan ett sånt där golfhål där en bra caddie aldrig hade låtit mig ta drivern. Men jag säger som frugan brukar göra – YOLO – och peggar upp högt för att försöka driva greenen. Det är medvind och carry över vattnet bara drygt 225 meter så med en bra smäll borde det gå. Smällen är bra, men linjen kass och jag får nöja mig med fairwayträff. Mina spelkamrater roar sig mest med att leta boll och slå bunkerslag efter bunkerslag, så de gillade nog inte det här hålet lika mycket som jag, även om de höll med om att det var vackert och ett riktigt bra "risk and reward"-hål.

Bra utrunda, ännu bättre inrunda
Efter de första nio hålen passerar vi klubbhuset och nu spricker det upp, solen skingrar dimman och havsutsikten är helt fantastisk. Med ännu större höjdskillnader än första nio får man tänka till lite extra på klubbvalen, och omväxlande väldigt öppna och väldigt tajta hål bidrar ytterligare till spänningen.

Inrundan är utan tvekan den bättre - precis som det ska vara eftersom det är de hålen man minns mest. De nåbara par 5-hålen och de korta, tajta par 3-hålen med bedårande greenområden är höjdpunkterna. Det första, tolvan, har flaggan placerad "i krysset" och bollen som tycks rinna av green ligger i bakkant, dold bakom en liten ondulering. Par där ger råg i ryggen, men så försvinner bollen igen från tee på 13 - det är helt omöjligt att hitta bollen i naturområdena runt banan. Trots att det är brett så kan det här bli ett aber för turistgolfarna som kommer hit och sannolikt imponeras måttligt av att få slut på bollar innan de kommer runt alla hålen.

Efter att ändå räddat mig hyfsat genom att göra en skön birdie på andrabollen kliver jag upp på hål 14 och undrar lite hur fasen designern har tänkt här. Ett kort par 4-hål med en hög kulle mitt i spellinjen en bit innan green. En bra layup och ett skönt inspel mot flaggan ger förhoppning om birdie, men när jag kommer fram visar det sig att bollen studsat och rullat på så att jag måste putta över tre platåer - och treputten kommer som ett brev på posten.

Cynthia Dye på banan
Som av en händelse står också bandesignern Cynthia Dye intill den mycket långa vägen från 14:e green till 15:e tee. Jag som går liftar därför med en golfbil och hinner aldrig förklara för fru Dye vad jag tycker om hennes kulle och de tre platåerna. Och lika väl är väl det, för gissningsvis hade hon inte beordrat fram någon schaktmaskin bara för att jag föreslagit det.

Efter ett extremt kort, men också relativt smalt par 5-hål står vi så på tee på lilla 16. Det är så kort från vår tee att det bara handlar om at välja mellan wedgarna, men det är en vacker vy från den höga sanddynen trots att den faktiskt också döljer en del av greenen. Det är heller inte enda gången det är lite blint här och där på West Cliffs.

Hål 17 är ett utmärkt exempel på det. Jag som har lite flyt och slår ett bra utslag kan se hela greenen på det här hålet med 90 grader dogleg. De som slår lite för kort får slå ett helt blint inspel över en mycket hög sanddyn till en green som ligger betydligt lägre än fairway. Och de går inte att ta i för kung och fosterland från tee heller - slår man för långt fram hamnar man i den tidigare nämnda vegetationen och får snällt plocka upp en ny boll ur bagen. Igen.

Onaturligt slut
Avslutningshålet är både ett av de finaste och ett av de som gör mig mest besviken. På den mycket högt placerade utslagsplatsen har man en bedårande utsikt, även om ytterligare en hög sanddyn skymmer fairway där man vill landa drivern. Det går att sikta höger, men då får man i stället spela över en stor damm för att nå platån där greenen ligger.

Utan sanddynen hade hålet kanske varit lite enklare, men definitivt snyggare - tyvärr är detta också en del av marken som man helt enkelt inte har tillstånd att röra, så det är bara att gilla läget. Och med ett bra utslag är det inga problem. Dock måste jag ställa mig frågande till utformningen av dammen här. Den ger ingen naturlig känsla och är helt enkelt inte snygg. I alla fall inte så snygg att den passar in i det i övrigt så vackra området.

Att banan redan kallats en av världens bästa nya banor är kanske lite för tidigt, men det är ingen tvekan om att West Cliffs är något alldeles extra. Varning dock för att snedseglare som sagt kan förlora en hel del bollar i den snåriga vegetationen runt hålen. Om någon hittar mina fyra TaylorMade TP5x med en fin svensk flagga på så kan ni skicka tillbaka dem till mig.

Storsatsning
Ägarna har totalt investerat 21 miljoner euro i West Cliffs. Det låter mycket men är relativt lite för allt man har lyckats åstadkomma. Banan har "bara" kostat sju miljoner euro och resten har gått till att bygga upp infrastrukturen och förbereda för de 360 tomterna. Och så ska vi inte glömma det härligt ljusa och luftiga klubbhuset med helglasad vägg ut mot tionde hålet och Atlanten i fonden.

Två hotell är också planerade, men ännu inte påbörjade och än så länge hänvisas gäster till det femstjärniga hotellet på Praia D'el Rey, på temat "även det bästa är ju gott nog". På frågan om det verkligen behövs fler hotell i området svarar Francisco Cadete, Director of Golf, att det redan spelas 75000 rundor på de tre banorna i området och man siktar på över 100000 när West Cliffs är igång. Då behövs hotellrum!

Mer än bara golf
Du som är golfturist kan redan nu boka en runda på West Cliffs. Det är inte långt från flygplatsen i Lissabon och flera arrangörer erbjuder redan resor hit. Om du vill göra mer än bara spela golf är området också ett surfparadis med den långa kustlinjen och Atlantens perfekta vågor. Även hästintresserade kan få sitt lystmäte liksom den fiskesugne som kan slänga i kroken både i Atlanten och den stora lagunen.

Innan jag packar ihop och kör tillbaka till familjen passar jag på att äta en snabb lunch. Tre rätter bara. Och köket visar sig hålla samma fina klass som banan, liksom vinerna som jag visserligen bara smuttar på, men får berättat för mig är lokala. Vinproduktion är stort här och växer dessutom snabbt så den som gillar att ta ett glas rött eller vitt efter rundan kan med fördel kombinera golfen med besök på någon av vingårdarna i närheten.

Länkar